Nedräkning & tidspann

Just nu känns det som att dagarna och veckorna springer iväg. Och där min kondition är lite dålig och jag bara försöker hänga med. Ena foten framför den andra. Men även om det går fort, det är mycket och stundtals även lite jobbigt så är det också fantastiskt, fantastiskt roligt. Det är valår och Almedalen närmar sig med stormsteg. 

I år firar Almedalsveckan 50 år. Och det är mitt premiärår. Bara en sådan sak. Däremot känns det lite overkligt att om två veckor så kommer jag befinna mig i Visby och det kommer vara kvällen innan Moderaternas dag. Det är just vid sådana här tillfällen som jag inser att det gr fort när man har roligt. Ibland alldeles för fort och jag måste nästan nypa mig armen och komma ihåg att njuta av resan. För det är någon av en resa.

Här den 12 juni så firade jag ett år på Moderaternas riksdagskansli. Det betyder också att det är ett år sedan jag tog min masterexamen och lämnade studentlivet bakom mig och även kanske blev vuxen på riktigt. Det betyder också att jag lämnade Bryssel för ett år sedan (staden jag fortfarande är kär i) och jag har kallat Stockholm hemma i ett år. På ett år har jag hunnit med arbete i två utskott och nu är jag knuten till vår partisekreterare i en tid då allt händer – det är ju 85 dagar kvar till valet.

Under ett års tid har jag haft privilegiet att lära känna nya människor och stärka band till de som är mina nära vänner idag. Det händer mycket på ett år. Mitt liv är nog väldigt annorlunda idag än vad det var för ett år sedan. Jag är så enormt tacksam över den möjlighet jag fick när jag blev erbjuden ett jobb som politisk sekreterare för Moderaterna i riksdagen, den möjligheten och den potentialen som mina chefer såg i mig för ett år sedan är något jag alltid kommer vara glad och stolt över. För det har faktiskt förändrat en hel del och det har format min framtid som kommer.

Kom an då, vänstern! Foto: Jonna Thomasson

Men det här inlägget handlar inte om det som har varit egentligen eller om tiden som har gått. Det handlar om den tid som är kvar till den 9 september. Det handlar om att det är nu vi kavlar upp ärmarna, vårt OS hägrar och jag kommer i alla fall göra allt för att Sverige ska få en ny moderatledd alliansregering efter valet.

Lämna kommentar Dela inlägget:

116 dagar

Mantrat. Nedräkningen som finns bakom min rygg varje dag på mitt konor i riksdagen. En anledning till varför jag gör det jag gör men främst gör jag det jag gör för att jag verkligen tror på moderat politik. Jag är liberalkonservativ. Jag tror på att alla människor har rätten att forma sina egna liv. Jag tror på ett samhälle med rättigheter, skyldigheter och möjligheter – lika för alla.
(Och se där, jag kunde även smyga in vår nya slogan lite fint.)

Ofta när jag pratar med människor i min egen ålder (dvs någon i 25års åldern där vi alla är födda i början av 90-talet) så säger de flesta att val av yrke, i alla fall när man valde att belåna sig och flytta till en annan stad så gjorde man det för något som man tycker är viktigt och tror på.

Jag tänker på mina vänner som har pluggat till sjuksköterskor för att ni verkligen vill hjälpa människor. Jag tänker på mina vänner som idag är brandmän – ni springer mot det vi andra springer ifrån. Jag tänker på er som idag är utbildade jurister som en vacker dag kommer vara försvarsadvokater och försvarare – ni gör detta för att ni tror på ett starkt rättsystem. Där alla har rätt att prövas inför en oberoende domstol.

Och till mig själv då? Varför gör jag det jag gör? Jo, för jag tror på Sverige. Det är inte svårare än så.

Jag vet däremot att vi lever i en tid då det är lätt att blunda för samhällsproblem och det verkar vara precis lika lätt att skylla ifrån sig på någon annan. Och sådant kan göra mig frustrerad och arg. Jag är i alla fall uppfostrad så att man tar ansvar. Du vill kunna stå på egna ben. Egen försörjning, egenmakt och ett eget liv.

Jag tror på riktigt att det går att förändra Sverige. Det går att förändra världen. Det har gjorts tidigare och det kan göras igen. Men det krävs kvinnor och män. Som står upp när vinden tjuter, som inte sätter sig ned i båten bara för att det är bekvämt, som är en fyr i stormen. Jag jobbar med dessa människor dagligen. Det är inspirerande och ett privilegium. En vacker dag hoppas jag att jag också kan räknas till en av dem.

Idag är det 116 dagar tills en ny regering. Idag är det en ny dag på Moderaternas riksdagskansli.

Partisekreterare Gunnar Strömmer efter Sverigemötet 2018

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

so live a life you will remember

Genom skratt och gråt. Genom kärlekar och vänskap som kommit och gått. Genom total lycka och sorg och allt däremellan. Det är egentligen svårt att förklara men jag växte upp med Avicii som en kompositörerna till det soundtrack som beskriver mitt liv. Och det är antagligen synonymt med de flesta i min generation. Vi har någon form av relation till Tim Bergling genom Avicii och den musik han skapade. 

Men det får i alla fall mig att tänka efter och stanna upp, fundera ett varv på det som är viktigt. På att göra saker man älskar, att tala om för människor runt omkring dig som är otroligt viktiga – att de är det också. Att vara snäll och omtänksam och allt det där. Det kan vara över för vem som helst imorgon, så lev ett liv du kan vara stolt över.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

144

Så, detta hände idag. Med 144 dagar kvar till valet.

Det vill säga att riksdagen har röstat igenom Alliansens förslag om tjänstemannaansvar. Nu finns det någon som garanterat tänker: Varför? Jo, för att ansvarslöshet gentemot mesborgarna måste få tydliga konsekvenser.
Svårare än så är det inte.

Jag vill bara ändå med detta inlägg uppmärksamma på hur hårt och ihållande arbete lönar sig. I flera år har moderata företrädare drivit den här frågan genom bland annat motioner och idag så nådde man en milstolpe som man så länge har jobbat mot. Det är fantastiskt roligt.

Men annars då? Jo, det är 144 dagar kvar till valet vilket innebär i min värld att nu är det valrörelse. Även om den kanske fortfarande är rätt långt bort för de allra flesta. Men det är fantastiskt roligt att vi nu är igång. På riktigt.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Tjejer är bäst

För exakt ett år sedan var senaste gången jag lyfte detta fantastiska citat av Hillary Clinton och det är lika aktuellt i år igen. Tyvärr. Jag hoppas att någon gång i framtiden kommer kvinnor och flickor titta tillbaka och fundera på: ”Varför var dåtidens kvinnor tvungna att säga det där?”

8 mars – internationella kvinnodagen. Fast för mig så är 365 dagar en dag för kvinnor att ta plats men det är så oändligt viktigt att dagen uppmärksammas. På riktigt. Och inte skojas bort i olika mediajippon. 

Det kan tyckas märkligt att i ett av världens mest jämställda länder så pratar vi om de där sakerna vi behöver ta tag i. För faktum är att det finns en del. För mig är Sverige frihet. Här bestämmer jag vem jag vill vara, vem jag älskar och hur jag klär mig. Jag väljer att gå till jobbet, promenera själv på stan och prata med människor på krogen. Jag väljer och det är en självklarhet för mig men tyvärr är det inte så för alla. Och det är det vi kan uppmärksamma idag.

Att se problem betyder också att man kan jobba för att bemöta dem och lösa dem. Vi vet att kvinnor och barn lever under hedersrelaterat förtryck. Vi vet att var tredje kvinna inte vågar röra sig ensam i sitt egna bostadsområde efter mörkrets inbrott. Vi vet att tjejer kallas ”hora” på skolgårdarna runt om i landet. Vi vet att kvinnor drar ett större lass hemma. Och vi vet att uppförsbacken för kvinnor ibland är större – bara för att hon råkar just vara kvinna. Vi vet allt det här och därför kan vi även ha lösningar.

Dagens lästips är Erik Andersson, riksdagsledamot från Moderaterna som har skrivit i Dagens Samhälle. Och innan någon höjer rösten och säger ”men en man som skriver om jämställdhet?” så vill jag bara säga: VARFÖR INTE!? Och det är så bra – för oss moderater är jämställdhet en frihetsfråga. Och just friheten är ett centralt begrepp. Ingen kvinna ska någonsin begränsas för att någon annan tycker det – vi har alla rätten att växa.

För att avsluta det här inlägget finns det bara en sak att göra: Vrid upp volymen på högtalarna och lyssna på ”Tjejer är bäst”!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Millennials och ett digitalt val

1992 – året jag föddes och med det sagt jag är en av dem. En millennial.
Och nästa person som får det att framstå som dåligt, det här är till dig.

Till att börja med så på alla millennials vägnar; sluta klumpa ihop oss till en stor organism och klump där alla tänker likadant och tycker likadant och är likadana. Det är vi inte. Vi är individer, inte amöbor. Och socialism är inte charmigt heller. Men det finns däremot saker som förenar oss. Vi är generationen som växte upp med en mobiltelefon, med internet och med allt vad det innebär. Vi är generationen som upptäckte att världen är rätt tillgänglig alltid och att det kanske inte alltid finns gränser för vad man kan och inte kan göra.

I perspektiv av Sverige är vi också generationen som inte vet om en verklighet utan EU. Fri rörlighet och ett annat sätt att se på saker och ting. Jag tror inte att generationer innan oss har känt sig eller kallat sig för européer men jag vet att vi gör det – oberoende om man anser att EU ska ha mer eller mindre inflytande.

Jag blir också så trött varje gång det fladdrar förbi en artikel i flödet som säger att millennials har noll verklighetsuppfattning, att vi är lata på jobbet och att man som chef inte ska anställa oss. Alltså: på riktigt!? Hur urbota dumt är det inte egentligen? I samma veva borde man ju rimligtvis också skriva artiklar om andra generationers påhittade och negativa karaktärsdrag. Och ja, det finns garanterat millennials som saknar verklighetsuppfattning och som inte sköter sitt jobb men det är inte enbart reserverat för oss. Det är ändå något jag kan lova. Eller lite som man hade kunnat säga i USA: fake news. Sedan kan det mycket väl vara så att vissa saker har serverats på ett silverfat till millennials men där får ni ändå rikta kommentarerna till våra föräldrar. För det är faktiskt orimligt att barn ska ta ansvar över sin egna uppväxt.

Något som ändå sägs vara ett karaktärsdrag för just millennials och 90-taliser är att vi lite är uppvuxna under mantrat ”följ våra drömmar” och en positiv syn på saker och ting. Det är ju ändå som är fantastiskt! Låt oss ha detta nu när vi är mellan 20-30. Det här gör oss kreativa, till fantastiska entreprenörer och människor som ser bortom gränser. Förstör det för guds skull inte utan låt oss göra det vi är bäst på.

Just i mitt jobb är det ändå fantastiskt att vara född 1992 och ha detta i bagaget. Ofta de där sakerna som sägs med en liten nedvärderande ton från den så kallade vuxenvärlden  (vilket uppenbarligen måste vara människor som börjar närma sig medelåldern med tanke på den ålder som vi millennials har) så som att vi är drömmare är ändå det som för oss framåt. Vi befinner oss nu i valåret 2018. Ett valår som i många fall kommer utspela sig i sociala medier och på digitala plattformar och då fungerar inte gamla sanningar. Det kommer inte fungera med saker som partierna alltid har gjort bara för att man just alltid har gjort det. Vi måste våga ompröva och tänka nytt. Vilket ändå är det bästa jag vet.

Det här inlägget skulle nog egentligen handla om mer digitala val och mindre millennials men det var inte alls där jag landade. Eller landade tillsammans med dig som läser – vi får ta igen det en annan gång. Jag lovar att jag kommer prata mer om det digitala valet 2018.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Psykisk ohälsa

Foto: Aaron Mello, Unsplash

Ett avgrundshål. Och det blir bara värre – i alla fall om man tittar på statistik från bland annat Folkhälsomyndigheten och Skolverket. Främst är det unga som mår dåligt, eller egentligen det kan dras längre: Det är främst unga tjejer/kvinnor som mår dåligt. Vi vet även att den vanligaste sjukskrivningsorsaken idag är sjukdom till följd av psykisk ohälsa och stress. Jag tror att man räknar med att cirka en miljon människor hanterar detta som en del av vardagen och 2 av 3 människor kommer drabbas av psykisk ohälsa någon gång under sina liv. Stora siffror som är alldeles för stora för att jag egentligen ska kunna förstå dem.

Det är kanske inte konstigt att siffrorna ser ut som de gör. De speglar ju verkligheten. En verklighet där man är tillgänglig 24/7 och att det går att jämföra sig med hela världen via sociala medier och kanske främst instagram. Och jag tror att det är så otroligt viktigt att ha en sund relation till sina sociala medier – jag menar, jag älskar mina! Dessutom måste man också förstå att människor postar bra saker – inte de där vardagliga sakerna som att grannen inte har plockat ur luddet ur torktumlarn eller att du ligger hemma i influensa. För ingen vill veta det. Vi har alla våra ups and downs men sociala medier speglar oftast bara när det går bra. Och det är ju inte orimligt heller.

För mig personligen är psykisk ohälsa lite svårgreppat. Jag är själv inte drabbad och egentligen vet jag inte riktigt vad det är som gör att jag inte är en av de eller kanske en av er snarare. Däremot har jag människor i min närhet som inte alltid mår så bra och det är ungefär den relationen jag har till psykisk ohälsa. Men jag tror att det viktigaste är att finnas där för varandra och att de som mår dåligt har någon att prata med och jag tror innerligt att det är bra att prata med någon som är utbildad.

Men med det sagt måste man också komma ihåg att vara människa innebär att vissa dagar är bättre än andra. Ibland är det mycket och då kan det bli stressigt. Det händer saker i livet som kan göra en nedstämd. Känslorna finns där, de ska finnas där och jag tror också att det är viktigt att påminna sig själv om det. Det är okej.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

200 & Fantastic 4

Foto: J.Sandström

Idag är det 200 dagar kvar till 9 september 2018. För en del människor är det en ocean av tid – för mig är det nästan ett ögonblick bort. För en del människor är datumet en helg när det är oklart vilken årstid det egentligen är – för mig (och för många i samma bransch) är det vår D-dag. Det är valdagen.

Utan att säga för mycket så kan jag lova att det märks på mitt jobb. Riksdagen nästan surrar inför allt som är påväg. Flodvågen av valarbete. Och det är magiskt.

För politiken skruvas verkligen upp, överallt i hela landet och det kavlas upp ärmar för att vinna val. Det är ändå något som imponerar stort på mig, oavsett politisk tillhörighet: Det engagemang som finns! Och det är lite svårt att inte bli nostalgisk över dagarna i valstugor, nätterna i minibussar när valaffischer skulle upp. Den ohälsosamma mängden socker och energidryck och gemenskapen. Tack MUF för att jag har fått vara med om det. Och det ska bli fantastiskt roligt att få göra det igen – även om det kanske blir i en liten annan form den här gången. Den här gången är det mitt jobb och mitt mål med mitt jobb. Egentligen är det grundidén bakom det cv som tog mig hela vägen in i riksdagen. Jag vill ha en ny statsminister. Och jag vill att han ska heta Ulf.

Men man blir aldrig så stark som sin svagaste länk, sägs det. Och då måste det ändå ses som rätt fantastiskt att Moderaterna går till val med Alliansen. Vi har fyra superhjältar som ska leda oss och inspirera oss till valseger.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Utmaningar

Photo by Ross Findon on Unsplash

Det finns något gemensamt för alla de som väljer att engagera sig politiskt eller som jobbar med politik, i politiken – för det är det man gör. Hur flummigt och fluffigt det en kan låta. Men det vi har gemensamt är att vi inte blundar för problem och vi gillar utmaningar.

Men det bör ändå poängteras att även om just ovanstående saker är saker som vi har gemensamt så går åsikterna isär. Någons identifierade problem kan vara någon annans  svar. Och finns det inte problem kan problem skapas för att passa en problemlösning. Det är rätt konstigt det där egentligen men det kan ändå konstateras att vart man än hamnar på den ideologiska skalan så gillar vi att tacka samhällsproblem.

2018 är utmaningarnas år. Det är nu vi presenterar planerna för Sverige, inför höstens val. Det är nu arbetet börjar – att övertyga det svenska folket om att vi är det bästa alternativet för landet och för framtiden. Det är en utmaning. Och en ännu större utmaning när intresset för politik är brutalt polariserat. För i ena ringhörnet finns de som andas politik dygnet runt, som sitter bänkade framför Agenda och som mer än gärna twittrar sin ståndpunkt kontra det andra gänget som knappt är intresserade ens på valdagen. Men det är väl lite det ändå som är charmen med min bransch.

Fram tills att vallokalerna stänger den 9 september kommer min största utmaning, tillsammans med mina kollegor och partiföreträdare kämpa för en valvinst: det är årets största utmaning.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

”En död kanin kan inte attrahera någon”

Citat från en av Sveriges mest framstående varumärkesexperter och det syftar till Sveriges näst största stad, Västkustens hub, här finns mitt alma mater: Jag pratar naturligtvis om Göteborg. 

 

Photo by Jonas Jacobsson on Unsplash

Sanningen är att under mina 4,5 år i Göteborg så förändrades staden och det kan jag säga, utan att försköna eller svartmåla, för det är så. Det var så. Förändring är inte heller något som kommer över en dag… den smyger sig på och helt plötsligt befinner man sig ett halvt kvarter bort när någon drar av ett automatvapen vid Valand en alldeles vanlig vardagseftermiddag. Vad är det för reaktion man ska ha på det egentligen? Det blev så vanligt med bilbränder att media inte ens bemödade sig för att skriva om det – och hände det så var det mer för att en bil brann i en annan del av stan än vad som var vanligt. Och det är egentligen så konstigt: hur normaliserat sådant här blir och så snabbt det går.

När jag flyttade till Göteborg hade jag lite smått panik varje gång ett våldsbrott skedde inom kommunens gränser, eller nästan inom regionen. Men ha i åtanke att jag är född och uppvuxen i en liten stad i Dalarna där alla känner alla eller alla känner i alla fall till varandra. Så det tog mig ett tag att få grepp om anonymiseringen som både Göteborg och Stockholm innebär. Att allt som händer faktiskt inte kommer att påverka dig och jag tror också att det är därför det har dröjt så länge innan vi har börjat prata om de utmaningar och problem som Göteborg har. För de finns där. Det kan vi liksom inte trolla bort. Även om en del på Twitter har trollat dit och till mer problem än vad som egentligen är befogat. För helt ärligt: Är det mest relevant vart fotot på den brinnande bilen är tagen? Bilar brinner de facto i Göteborg och det kommer inte sluta för att Twitter-drevet är irriterade på att M i Göteborg använde en bild som är tagen i Kanada. Det gäller ju att fokusera på det viktiga i debatten?

År 2015, våren 2015, skrev jag och min vän vår kandidatuppsats på just temat city branding. Något som Göteborg har en tuff match med att kunna lyckas och kunna nå ut. Back in the days (valfritt hur långt ni vill gå tillbaka) så var staden på Västkusten synonymt med glada Lisebergskaniner, spårvagnar, goa gubbar och fotboll – där är vi inte alls idag. Tyvärr tänker associerar många Göteborg med kriminalitet och som rubriken säger: ”En död kanin kan inte attrahera någon”. Men som vuxna människor kan vi försöka bidra till att lösa problemen som Göteborg tampas med – inte rikta debatten mot småsaker som egentligen inte spelar någon roll.

Sedan igår har jag legat lågt på just Twitter – mest på grund utav att jag på riktigt blir så sjukt trött på människor som mer än gärna missförstår, smutskastar och svartmålar. Det är helt individuellt att tycka att Göteborgsmoderaternas kampanjfilm är bra eller dålig, själv tycker jag att approachen till att ”allt var bättre förr” inte är helt sanningsenlig för jag tror på en hoppfull framtid för Sverige och då är jag övertygad om att man inte krampaktigt kan hålla fast vid gamla sanningar. Men det är så onödigt att vrida något som är ett riktigt problem till vilken bildbank man har använt. Skäms.

Lämna kommentar Dela inlägget: