Jag skulle kunna ägna inlägget åt att rikta kritik och göra partipolitik av de bränder som härjar i Sverige just nu. Men det är att plocka billiga politiska poäng och det gynnar faktiskt inte någon. Om inte så är det smaklöst när vi har människor som evakuerar sina hem, som ser sitt leverbröd brinna upp och där katastrofen faktiskt är här. Så jag tänker istället fokusera på det hoppfulla – på det som gör att de här bränderna kommer vi prata om, likt den i Västmanland 2014, men vi kommer att prata om det som det där tillfället när vi alla insåg hur otroligt bra och ödmjuk man blir inför det faktum att det finns så mycket mer än elände och krig när man pratar om stater som interagerar med varandra. Det finns gånger då vi ställer upp för varandra. Det finns gånger då jag är stolt och ödmjuk inför mänskligheten. Det finns gånger då jag påminns om varför EU är EU och varför jag alltid kommer vara dess största förespråkare (även om det finns gånger jag är väldigt kritisk).
Den Europeiska Unionen, vi har så mycket att tacka detta projekt för i början så var det just det, ett projekt. Men när Sverige står i brand så finns unionen där. Lite som en förälder som rycket in när det behövs, som håller ihop alla syskon och ibland säger till på skarpen när det ballar ur. Och lite som en förälder så lägger sig EU i vissa saker som de inte alls behöver. Men kanske är det lite av en förälders jobb också?
Varje morgon och varje kväll passerar brandflygen över mitt huvud. Och jag ser alltid till att jag står på terrassen så att jag verkligen känner när de åker förbi. För det gör man och man blir ödmjuk inför den hjälp men också den beslutsamhet som finns att ja, det brinner men vi vet ju alla att eld går att släcka. Det är ju bara lite tuffare när över 15 000 ha brinner. Men det är inte omöjligt. Kom ihåg det: det är inte omöjligt.
Det värmer i alla fall mitt hjärta (och många andras hoppas jag på) att EU:s medlemsländer finns där för oss och vår granne Norge. Man ska inte glömma av Norge i det här. Och man ska heller inte glömma av att bakom varje flagga så finns det människor. Ja, de gör sitt jobb. Det tänker jag inte argumentera emot men att sätta sig i brandbilar från Polen och Tyskland och åka till norra Sverige, det gör man inte på en kvart. Brandflygen från Italien och Frankrike är ovärderliga. Hjälpen vi får är ovärderlig. EU är ovärderligt. Glöm inte av det när bränderna är släckta.
De senaste veckorna har nyheterna också kretsat kring det faktum att de politiska ungdomsorganisationerna backar i antalet medlemmar. För mig som har en bakgrund och fortfarande är en del av MUF är detta något jag tycker är fruktansvärt synd. Samtidigt är det heller inte särskilt förvånande.
Däremot vill jag ändå säga till alla de som tror att det är för att unga inte bryr sig om samhället, om politik eller vad det nu kan vara. Så är det definitivt inte. Unga idag är oftast mer medvetna än tidigare skillnaden är kanske att 1. partipolitiken lockar inte eller 2. du har aldrig kommit i kontakt med partipolitik.
Och jag tror egentligen att just punkt nummer två är en rätt stor bidragande faktor. Enligt 1 kap 5a§ i Skollagen så har rektorn mandat att säga ja eller nej till om politiska ungdomsförbund ska få sprida sitt budskap inne på en skola. Vad man nu tycker om det låter jag vara osagt men att förhindra att ungdomsförbunden får finnas där unga finns – det behöver man inte vara ett geni för att räkna ut vad det egentligen får för effekter.
Astrid Lindgren sa en gång:
Allt stort som skedde i världen, skedde först i någon människas fantasi.
För det är där det börjar. För att framtiden ska vara ljus behövs det unga som intresserar sig för den redan idag.
Just nu känns det som att dagarna och veckorna springer iväg. Och där min kondition är lite dålig och jag bara försöker hänga med. Ena foten framför den andra. Men även om det går fort, det är mycket och stundtals även lite jobbigt så är det också fantastiskt, fantastiskt roligt. Det är valår och Almedalen närmar sig med stormsteg.
I år firar Almedalsveckan 50 år. Och det är mitt premiärår. Bara en sådan sak. Däremot känns det lite overkligt att om två veckor så kommer jag befinna mig i Visby och det kommer vara kvällen innan Moderaternas dag. Det är just vid sådana här tillfällen som jag inser att det gr fort när man har roligt. Ibland alldeles för fort och jag måste nästan nypa mig armen och komma ihåg att njuta av resan. För det är någon av en resa.
Här den 12 juni så firade jag ett år på Moderaternas riksdagskansli. Det betyder också att det är ett år sedan jag tog min masterexamen och lämnade studentlivet bakom mig och även kanske blev vuxen på riktigt. Det betyder också att jag lämnade Bryssel för ett år sedan (staden jag fortfarande är kär i) och jag har kallat Stockholm hemma i ett år. På ett år har jag hunnit med arbete i två utskott och nu är jag knuten till vår partisekreterare i en tid då allt händer – det är ju 85 dagar kvar till valet.
Under ett års tid har jag haft privilegiet att lära känna nya människor och stärka band till de som är mina nära vänner idag. Det händer mycket på ett år. Mitt liv är nog väldigt annorlunda idag än vad det var för ett år sedan. Jag är så enormt tacksam över den möjlighet jag fick när jag blev erbjuden ett jobb som politisk sekreterare för Moderaterna i riksdagen, den möjligheten och den potentialen som mina chefer såg i mig för ett år sedan är något jag alltid kommer vara glad och stolt över. För det har faktiskt förändrat en hel del och det har format min framtid som kommer.
Kom an då, vänstern! Foto: Jonna Thomasson
Men det här inlägget handlar inte om det som har varit egentligen eller om tiden som har gått. Det handlar om den tid som är kvar till den 9 september. Det handlar om att det är nu vi kavlar upp ärmarna, vårt OS hägrar och jag kommer i alla fall göra allt för att Sverige ska få en ny moderatledd alliansregering efter valet.
Mantrat. Nedräkningen som finns bakom min rygg varje dag på mitt konor i riksdagen. En anledning till varför jag gör det jag gör men främst gör jag det jag gör för att jag verkligen tror på moderat politik. Jag är liberalkonservativ. Jag tror på att alla människor har rätten att forma sina egna liv. Jag tror på ett samhälle med rättigheter, skyldigheter och möjligheter – lika för alla.
(Och se där, jag kunde även smyga in vår nya slogan lite fint.)
Ofta när jag pratar med människor i min egen ålder (dvs någon i 25års åldern där vi alla är födda i början av 90-talet) så säger de flesta att val av yrke, i alla fall när man valde att belåna sig och flytta till en annan stad så gjorde man det för något som man tycker är viktigt och tror på.
Jag tänker på mina vänner som har pluggat till sjuksköterskor för att ni verkligen vill hjälpa människor. Jag tänker på mina vänner som idag är brandmän – ni springer mot det vi andra springer ifrån. Jag tänker på er som idag är utbildade jurister som en vacker dag kommer vara försvarsadvokater och försvarare – ni gör detta för att ni tror på ett starkt rättsystem. Där alla har rätt att prövas inför en oberoende domstol.
Och till mig själv då? Varför gör jag det jag gör? Jo, för jag tror på Sverige. Det är inte svårare än så.
Jag vet däremot att vi lever i en tid då det är lätt att blunda för samhällsproblem och det verkar vara precis lika lätt att skylla ifrån sig på någon annan. Och sådant kan göra mig frustrerad och arg. Jag är i alla fall uppfostrad så att man tar ansvar. Du vill kunna stå på egna ben. Egen försörjning, egenmakt och ett eget liv.
Jag tror på riktigt att det går att förändra Sverige. Det går att förändra världen. Det har gjorts tidigare och det kan göras igen. Men det krävs kvinnor och män. Som står upp när vinden tjuter, som inte sätter sig ned i båten bara för att det är bekvämt, som är en fyr i stormen. Jag jobbar med dessa människor dagligen. Det är inspirerande och ett privilegium. En vacker dag hoppas jag att jag också kan räknas till en av dem.
Idag är det 116 dagar tills en ny regering. Idag är det en ny dag på Moderaternas riksdagskansli.
Partisekreterare Gunnar Strömmer efter Sverigemötet 2018
Genom skratt och gråt. Genom kärlekar och vänskap som kommit och gått. Genom total lycka och sorg och allt däremellan. Det är egentligen svårt att förklara men jag växte upp med Avicii som en kompositörerna till det soundtrack som beskriver mitt liv. Och det är antagligen synonymt med de flesta i min generation. Vi har någon form av relation till Tim Bergling genom Avicii och den musik han skapade.
Men det får i alla fall mig att tänka efter och stanna upp, fundera ett varv på det som är viktigt. På att göra saker man älskar, att tala om för människor runt omkring dig som är otroligt viktiga – att de är det också. Att vara snäll och omtänksam och allt det där. Det kan vara över för vem som helst imorgon, så lev ett liv du kan vara stolt över.
1992 – året jag föddes och med det sagt jag är en av dem. En millennial.
Och nästa person som får det att framstå som dåligt, det här är till dig.
Till att börja med så på alla millennials vägnar; sluta klumpa ihop oss till en stor organism och klump där alla tänker likadant och tycker likadant och är likadana. Det är vi inte. Vi är individer, inte amöbor. Och socialism är inte charmigt heller. Men det finns däremot saker som förenar oss. Vi är generationen som växte upp med en mobiltelefon, med internet och med allt vad det innebär. Vi är generationen som upptäckte att världen är rätt tillgänglig alltid och att det kanske inte alltid finns gränser för vad man kan och inte kan göra.
I perspektiv av Sverige är vi också generationen som inte vet om en verklighet utan EU. Fri rörlighet och ett annat sätt att se på saker och ting. Jag tror inte att generationer innan oss har känt sig eller kallat sig för européer men jag vet att vi gör det – oberoende om man anser att EU ska ha mer eller mindre inflytande.
Jag blir också så trött varje gång det fladdrar förbi en artikel i flödet som säger att millennials har noll verklighetsuppfattning, att vi är lata på jobbet och att man som chef inte ska anställa oss. Alltså: på riktigt!? Hur urbota dumt är det inte egentligen? I samma veva borde man ju rimligtvis också skriva artiklar om andra generationers påhittade och negativa karaktärsdrag. Och ja, det finns garanterat millennials som saknar verklighetsuppfattning och som inte sköter sitt jobb men det är inte enbart reserverat för oss. Det är ändå något jag kan lova. Eller lite som man hade kunnat säga i USA: fake news. Sedan kan det mycket väl vara så att vissa saker har serverats på ett silverfat till millennials men där får ni ändå rikta kommentarerna till våra föräldrar. För det är faktiskt orimligt att barn ska ta ansvar över sin egna uppväxt.
Något som ändå sägs vara ett karaktärsdrag för just millennials och 90-taliser är att vi lite är uppvuxna under mantrat “följ våra drömmar” och en positiv syn på saker och ting. Det är ju ändå som är fantastiskt! Låt oss ha detta nu när vi är mellan 20-30. Det här gör oss kreativa, till fantastiska entreprenörer och människor som ser bortom gränser. Förstör det för guds skull inte utan låt oss göra det vi är bäst på.
Just i mitt jobb är det ändå fantastiskt att vara född 1992 och ha detta i bagaget. Ofta de där sakerna som sägs med en liten nedvärderande ton från den så kallade vuxenvärlden (vilket uppenbarligen måste vara människor som börjar närma sig medelåldern med tanke på den ålder som vi millennials har) så som att vi är drömmare är ändå det som för oss framåt. Vi befinner oss nu i valåret 2018. Ett valår som i många fall kommer utspela sig i sociala medier och på digitala plattformar och då fungerar inte gamla sanningar. Det kommer inte fungera med saker som partierna alltid har gjort bara för att man just alltid har gjort det. Vi måste våga ompröva och tänka nytt. Vilket ändå är det bästa jag vet.
Det här inlägget skulle nog egentligen handla om mer digitala val och mindre millennials men det var inte alls där jag landade. Eller landade tillsammans med dig som läser – vi får ta igen det en annan gång. Jag lovar att jag kommer prata mer om det digitala valet 2018.
Ett avgrundshål. Och det blir bara värre – i alla fall om man tittar på statistik från bland annat Folkhälsomyndigheten och Skolverket. Främst är det unga som mår dåligt, eller egentligen det kan dras längre: Det är främst unga tjejer/kvinnor som mår dåligt. Vi vet även att den vanligaste sjukskrivningsorsaken idag är sjukdom till följd av psykisk ohälsa och stress. Jag tror att man räknar med att cirka en miljon människor hanterar detta som en del av vardagen och 2 av 3 människor kommer drabbas av psykisk ohälsa någon gång under sina liv. Stora siffror som är alldeles för stora för att jag egentligen ska kunna förstå dem.
Det är kanske inte konstigt att siffrorna ser ut som de gör. De speglar ju verkligheten. En verklighet där man är tillgänglig 24/7 och att det går att jämföra sig med hela världen via sociala medier och kanske främst instagram. Och jag tror att det är så otroligt viktigt att ha en sund relation till sina sociala medier – jag menar, jag älskar mina! Dessutom måste man också förstå att människor postar bra saker – inte de där vardagliga sakerna som att grannen inte har plockat ur luddet ur torktumlarn eller att du ligger hemma i influensa. För ingen vill veta det. Vi har alla våra ups and downs men sociala medier speglar oftast bara när det går bra. Och det är ju inte orimligt heller.
För mig personligen är psykisk ohälsa lite svårgreppat. Jag är själv inte drabbad och egentligen vet jag inte riktigt vad det är som gör att jag inte är en av de eller kanske en av er snarare. Däremot har jag människor i min närhet som inte alltid mår så bra och det är ungefär den relationen jag har till psykisk ohälsa. Men jag tror att det viktigaste är att finnas där för varandra och att de som mår dåligt har någon att prata med och jag tror innerligt att det är bra att prata med någon som är utbildad.
Men med det sagt måste man också komma ihåg att vara människa innebär att vissa dagar är bättre än andra. Ibland är det mycket och då kan det bli stressigt. Det händer saker i livet som kan göra en nedstämd. Känslorna finns där, de ska finnas där och jag tror också att det är viktigt att påminna sig själv om det. Det är okej.
Det sägs ju: många bäckar små och någonstans på vägen blev samhällsengagemanget stort och den politiska viljan tog mig hela vägen till ett jobb i riksdagen. Men någonstans började resan och det här är min.
När jag tänker efter kan jag nog beskylla mina kommunpolitiker från min hemstad, en liten stad i södra Dalarna. De skulle spara in pengar och sagt och gjort: det blev inga gungor till min skola. Jag var sex år och det var katastrof!
Ungefär så mycket katastrof och kaos som det kan vara i en sexåringsliv när man har en alldeles vanlig och lycklig barndom men jag kan riktigt komma ihåg hur arg jag var på de där gråhåriga gubbarna i mörka kostymer. Så här i efterhand kanske jag ska låta det vara osagt om det bara var gubbar med grått hår – det kunde lika gärna ha varit människor i 30års åldern men för en sexåring är de flesta lastgamla och jag kanske har målat på alla dåligt hårfäste eftersom jag var besviken – gungorna kunde ju äntligen leda till att det fanns fler valmöjligheter på rasten än att hoppa hopprep, spela fotboll eller cykla. Men tack vare dessa kommunpolitiker så började engagemanget i elevråd och elevkårer, för det var en förskolepedagog som förklarade att vill man påverka så går det och påverkningsarbete i skolan början i elevrådet. Sagt och gjort: jag ville ha mina gungor och det ville mina klasskompisar också så elevrådet var tydligen det perfekta stället att börja. Och så började mitt svingande av klubbor genom grundskolan (till och med innan grundskolan – även om så här i efterhand var det antagligen mest för syns skull men roligt var det).
Genom åren har jag varit aktiv i elevråd, elevkårer, matråd och programråd – varenda råd eller samling man kan tänka sig som är knutet till skolans verksamhet. Det var så jag fick utlopp för att kunna vara med och påverka. Men sanningen är att under årens lopp har jag ändå diskuterat högljutt med människor som inte alls har delat mina uppfattningar. Frågan är om det inte bara har gjort mig mer säker på vem jag är och vad jag tycker? Sammanfattningsvis kan jag säga att den politiska arenan, i den stad jag växte upp i, passade inte alls mig och det fanns ingen politisk återväxt och de enda ungdomsförbunden som fanns var placerade på vänsterkanten. Vilket gjorde att jag fokuserade hela mitt engagemang på skolan. När jag tog studenten hade jag suttit som ordförande för mitt elevråd/elevkår i 2,5 år, något jag faktiskt är otroligt stolt över och så här i efterhand kan jag faktiskt inte riktigt förstå hur jag lyckades med att bli vald över någon som gick i tredje ring. Men kanske hade jag mer skinn på näsan då än vad jag kunde ana? Och omvald blev jag också.
Under den här tiden lärde jag mig också att ta fighter för saker jag tror på mot människor med mycket mer livserfarenhet och pondus än vad jag någonsin kommer att besitta. Många av dem har använt frasen “lilla gumman” när de inte har delat mina åsikter och då finns det två alternativ: 1. ignorera eller 2. vara Jonatan i Bröderna Lejonhjärta:
“Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”
Och den icke-rädslan, den tar jag med mig även idag. I situationer när jag känner mig liten, för det händer, eller när jag möter nya saker. Ibland är det bra att komma ihåg det där, ha Astrid Lindgren-citaten till hands, sträcka på sig och sedan bara köra. För vad är det värsta som kan hända?
Längs vägen gick jag med i Moderata ungdomsförbundet för det är dessa ideal jag tror på. Individens frihet, jämlikhet, att vi alla kan bli det vi vill, sky’s the limit. Jag valde mitt parti för att det är här jag hör hemma, liberalkonservativ som jag är. Jag placerar mig däremot mot mer liberal än konservativ men för mig är Moderaterna min hemvisit. Helt enkelt för att det passar just mig bäst, mina värderingar och idéer och sedan mitt första val – kyrkovalet 2008 har jag stått upp för dessa idéer.
Efter studenten lämnade jag min hemstad för universitetsstudier och här fann jag mitt politiska forum: Moderata studenter och så blev det några styrelseposter och på den vägen är det. Så helt ärligt: för min del var det inte en sak som gjorde att jag valde att engagera mig politiskt, det var nog snarare en massa saker som tillslut mynnade ut i ett offentligt ställningstagande. Och sedan också det faktum att vi vill nog alla förändra världen när vi är små, jag har aldrig växt ifrån det och nu fyller jag snart 26 och inser: jag kommer aldrig växa ifrån det! Tack och lov.
Idag jobbar jag som politisk sekreterare på det moderata riksdagskansliet. Att få ha riksdagen som arbetsplats under ett valår är mer än vad jag kan säga men ska man försöka sammanfatta det så är det magiskt och utmanande. Politik är alltså mitt jobb.
Det var en gång… men sagan är inte slut än. I år, 2018, skrivs bara ett nytt kapitel.
Skriver man något idag så känns det som att ämnet är självskrivet och självklart är det även så i mitt fall. 8 mars, den internationella kvinnodagen som faktiskt firar 100 år idag. 100 år då det har hänt så otroligt mycket för kvinnors frigörelse men det finns fortfarande en otrolig lång väg att gå. Och vägen är uppdelad i stigar. Som ser olika ut i olika delar av världen.
Det är fortfarande så att flickor gifts bort, barn könsstympas och flickor har sämre förutsättningar till utbildning. I Sverige tjänar en kvinna 13 % mindre än en man även om de utför samma jobb. Dagligen ifrågasätts jag om jag gillar rosa för att jag är jag eller för att patriarkatet har sagt åt mig att det är så. Kvinnlighet anses också vara något fult. Alla dessa saker är sådana saker som gör att 8 mars fortfarande behövs och kommer att behövas ett tag till.
En kvinnlig förebild för mig är skådespelerskan och aktivisten Emma Watson. Och kudos till denna människa som fotades till ett tidningsomslag som har fått hela vänsterfalangen som kallar sig feminister att sparka bakut. Men kan vi inte bara ta ett steg tillbaka? Och faktiskt fundera på vad som händer i den här situationen: Kvinnor trycker alltså ned en kvinna för att hon inte agerar på ett sådant sätt som gruppen anser är acceptabelt… Känns inte det igen? Och hur dumt är det inte!?
För mig handlar feminism om kvinnors rättigheter. Och kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Jag skriver det igen: kvinnors rättigheter är MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER. Punkt.
Feminismens spektrum är brett. Och vi får in allt från lika lön för lika arbete till rättigheten till skola oavsett kön. Från rätten till sin egen kropp till rätten att kunna gå hem tryggt på natten. Och vill jag bära rosa så är det också okej, för det är mitt alldeles egna val. Ett val som jag är fullständigt okej med.
8 mars är också dagen då jag alltid får lust att damma av Margaret Thatchers fantastiska citat: ”If you want anything said, ask a man. If you want anything done, ask a woman.” För även om kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter så behandlas det fortfarande inte så år 2017. Och det behövs individer som aktivt jobbar för att ändra på det, jag lovar!
Klockan 03:30 imorse (?) påbörjades min dag. En dag som ändå är rätt omvälvande för mitt lilla liv. Föräldrarna och jag, plus mina två väskor, hoppade in i Volvon och drog från lugnets trygga vrå hemma i Dalarna och till Arlanda. Och klockan åtta lyfte planet mot mina drömmars stad: Bryssel.
Så här är jag nu. I Bryssel! Lite lätt chockad är jag nog ändå och jag kommer antagligen inte riktig förstå att jag faktiskt bor här innan jag och staden firar en månad som nyförälskade. Tror nog att det är lite samma princip som när jag flyttade till Göteborg. Bara att det här är ytterligare lite bättre. Även om jag känner mig livrädd inför det faktum att lära mig åka kollektivt i den här staden… Frågan är om jag inte kan tvinga någon utav mina vänner som också är här att faktiskt lära mig? Men kollektivtrafikkaoset får helt sonika vänta tills imorgon. Just nu är min hjärna mest för mosad för att den ens ska fungera.
Men trots att jag egentligen är för trött för att ens fungera så har jag tagit mig till det hus där jag ska bo. Och till mitt rum. Med en Ikea-säng, hur det här äventyret än går så kommer jag åtminstone sova gott. Och idag blir helt enkelt en sådan där dag då mitt Netflix-konto får gå varmt och jag gör mig redo, för att citera en fantastisk vän: “För att ta staden med storm!” Imorgon alltså.
Hädan efter kommer bloggen dels antagligen konverteras till någon form av dagbok. Vad jag gör om dagarna här och så vidare. Men också naturligtvis om dess syfte, politik och tankar. Även om kanske ämnena kommer bli bredare. Vem vet: det kanske kommer ett inlägg om skogspolitik och EU längre fram. För hur det nu än är så är det Mid Swedens intressen jag kommer att bevaka under mitt halvår i hjärtat av Europa.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
