Det var en gång…

Det sägs ju: många bäckar små och någonstans på vägen blev samhällsengagemanget stort och den politiska viljan tog mig hela vägen till ett jobb i riksdagen. Men någonstans började resan och det här är min.

Photo by Martino Pietropoli on Unsplash

När jag tänker efter kan jag nog beskylla mina kommunpolitiker från min hemstad, en liten stad i södra Dalarna. De skulle spara in pengar och sagt och gjort: det blev inga gungor till min skola. Jag var sex år och det var katastrof!
Ungefär så mycket katastrof och kaos som det kan vara i en sexåringsliv när man har en alldeles vanlig och lycklig barndom men jag kan riktigt komma ihåg hur arg jag var på de där gråhåriga gubbarna i mörka kostymer. Så här i efterhand kanske jag ska låta det vara osagt om det bara var gubbar med grått hår – det kunde lika gärna ha varit människor i 30års åldern men för en sexåring är de flesta lastgamla och jag kanske har målat på alla dåligt hårfäste eftersom jag var besviken – gungorna kunde ju äntligen leda till att det fanns fler valmöjligheter på rasten än att hoppa hopprep, spela fotboll eller cykla. Men tack vare dessa kommunpolitiker så började engagemanget i elevråd och elevkårer, för det var en förskolepedagog som förklarade att vill man påverka så går det och påverkningsarbete i skolan början i elevrådet. Sagt och gjort: jag ville ha mina gungor och det ville mina klasskompisar också så elevrådet var tydligen det perfekta stället att börja. Och så började mitt svingande av klubbor genom grundskolan (till och med innan grundskolan – även om så här i efterhand var det antagligen mest för syns skull men roligt var det).

Genom åren har jag varit aktiv i elevråd, elevkårer, matråd och programråd – varenda råd eller samling man kan tänka sig som är knutet till skolans verksamhet. Det var så jag fick utlopp för att kunna vara med och påverka. Men sanningen är att under årens lopp har jag ändå diskuterat högljutt med människor som inte alls har delat mina uppfattningar. Frågan är om det inte bara har gjort mig mer säker på vem jag är och vad jag tycker? Sammanfattningsvis kan jag säga att den politiska arenan, i den stad jag växte upp i, passade inte alls mig och det fanns ingen politisk återväxt och de enda ungdomsförbunden som fanns var placerade på vänsterkanten. Vilket gjorde att jag fokuserade hela mitt engagemang på skolan. När jag tog studenten hade jag suttit som ordförande för mitt elevråd/elevkår i 2,5 år, något jag faktiskt är otroligt stolt över och så här i efterhand kan jag faktiskt inte riktigt förstå hur jag lyckades med att bli vald över någon som gick i tredje ring. Men kanske hade jag mer skinn på näsan då än vad jag kunde ana? Och omvald blev jag också.

Under den här tiden lärde jag mig också att ta fighter för saker jag tror på mot människor med mycket mer livserfarenhet och pondus än vad jag någonsin kommer att besitta. Många av dem har använt frasen “lilla gumman” när de inte har delat mina åsikter och då finns det två alternativ: 1. ignorera eller 2. vara Jonatan i Bröderna Lejonhjärta:

“Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Och den icke-rädslan, den tar jag med mig även idag. I situationer när jag känner mig liten, för det händer, eller när jag möter nya saker. Ibland är det bra att komma ihåg det där, ha Astrid Lindgren-citaten till hands, sträcka på sig och sedan bara köra. För vad är det värsta som kan hända?

Längs vägen  gick jag med i Moderata ungdomsförbundet för det är dessa ideal jag tror på. Individens frihet, jämlikhet, att vi alla kan bli det vi vill, sky’s the limit. Jag valde mitt parti för att det är här jag hör hemma, liberalkonservativ som jag är. Jag placerar mig däremot mot mer liberal än konservativ men för mig är Moderaterna min hemvisit.  Helt enkelt för att det passar just mig bäst, mina värderingar och idéer och sedan mitt första val – kyrkovalet 2008 har jag stått upp för dessa idéer.

Efter studenten lämnade jag min hemstad för universitetsstudier och här fann jag mitt politiska forum: Moderata studenter och så blev det några styrelseposter och på den vägen är det. Så helt ärligt: för min del var det inte en sak som gjorde att jag valde att engagera mig politiskt, det var nog snarare en massa saker som tillslut mynnade ut i ett offentligt ställningstagande. Och sedan också det faktum att vi vill nog alla förändra världen när vi är små, jag har aldrig växt ifrån det och nu fyller jag snart 26 och inser: jag kommer aldrig växa ifrån det! Tack och lov.

Idag jobbar jag som politisk sekreterare på det moderata riksdagskansliet. Att få ha riksdagen som arbetsplats under ett valår är mer än vad jag kan säga men ska man försöka sammanfatta det så är det magiskt och utmanande. Politik är alltså mitt jobb.

Det var en gång… men sagan är inte slut än. I år, 2018, skrivs bara ett nytt kapitel. 

Photo by Ryan Graybill on Unsplash
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *