Mitt förra blogginlägg blev publicerat på dt.se och ni kan om ni vill läsa det här: http://www.dt.se/opinion/debatt/debatt-jag-vill-absolut-inte-bli-inkvoterad

För min del så betyder det otroligt mycket att Dalarnas Tidningar vill ha med mig där. Dalarna är som sagt var hemma för mig, det är där jag kommer ifrån och det är där jag i mångt och mycket har formats till den jag är idag.
Däremot är den inte alltid lätt att vara en del utav Moderata Ungdomsförbundet i just Dalarna och hemma i Ludvika är jag något kontroversiell. Även om det är ett ord som aldrig någonsin speglar mina liberalkonservativa värderingar. Men i Dalarna är jag mer ett undantag än en regel och har alltid varit.

Och en debatt blev det. Mest på sociala medier och det är jag definitivt inte förvånad över. Jag är snarare glad över att mina tankar och åsikter genererade i att människor började fundera på vad kvotering egentligen innebär. Och jag är så otroligt glad och rörd över allt stöd jag har fått runt om i landet av många vänner (många från MUF men lika många från andra håll) och alla okända människor som har gett mig en high five via ett meddelande på Facebook. Men lika många glada hejarop som jag fick, lika mycket mothugg har jag fått. Men vet ni vad? Det är faktiskt otroligt givande. Plus att det är inte alla dagar jag får argumentera emot gamla gymnasielärare, högstadiekompisar och mina föräldrars grannar.
Slutsats är: vi kan inte alla tycka lika i allt och det kommer aldrig hända. Vad vi kan göra är att respektera varandras åsikter, debattera dem, fila på våra argument och våga sticka ut!

Idag presenterar regeringen ett nytt lagförslag: Börsstyrelser ska bestå utav minst 40 procent kvinnor.

Och min reaktion på det hela är att jag känner mig frustrerad. Frustrerad över den hyckleri som regeringen besitter men också frustration över att man verkligen har sådan liten tilltro till kvinnliga individer.
I min värld är det här ett nederlag för alla som tror på individen. I min värld är det här ett nederlag för alla oss unga kvinnor där ute. Egentligen varenda kvinna i Sverige. Men framför allt för oss unga. Under hela vår uppväxt, under hela våra liv, har vi fått höra att vi kan bli precis vad vi vill. Vi kan nå precis hur långt som helst bara vi själva lägger in den möda och arbete som det krävs men så kommer det här lagförslaget. Som en käftsmäll. Stefan Löfven och resterande regering anser att det spelar ingen roll: vi unga kvinnor kommer aldrig kunna själva. Vi måste bli kvoterade för det spelar tydligen ingen roll hur kompetenta vi är för vi är kvinnor.
Men vet du vad Stefan? Jag vill aldrig, aldrig någonsin hamna i en styrelse eller på ett uppdrag eller i ett jobb på grund utav att jag har kvoterats in. Om det så betyder att jag måste överbevisa alla på vägen tills jag når dit så kommer jag göra det. Men jag vill aldrig någonsin höra bakom ryggen på mig att enda anledningen till att jag är där är för att fylla ut en viss procentsats. Då kan det faktiskt få vara!

Och ska man ens komma med ett sådant här lagförslag ska man åtminstone leva som man försöker tvinga på alla andra. Kvotera era egna partistyrelser. Kvotera fackstyrelserna. Det vill säga, kvotera där stödet för kvotering finns. Tvinga inte på alla andra en struktur som inte förespråkas och som möter motstånd. Det går över mitt förnuft att tvinga andra men att själv tycka att ”nej, vi behöver det inte”. Tänk om, tänk rätt. Snälla!