Det får oss att känna så otroligt mycket. Medgång och motgång. Nya höjder men även lågvattenmärken. Skratt och tårar. Ibland i kombination. Ren lycka och andra gånger en sådan otrolig frustration. Dels som utövare men också som supporter. Jag pratar naturligtvis om sport. Sport och idrotten är någon som för mig alltid har inkluderat människor, det där orubbliga i en tid som man kanske inte riktigt förstår sig på. Något som finns där genom olika stadier i livet. Från fotbollsträningarna i knattelaget (när största idolen var David Beckham) eller när jag har susat nedför backarna i Sälenfjällen till de gånger då jag har skrikit mig hes på en läktare tillsammans med de som benämner sig som Änglarna. Även om bilden nedan mest är en uppvisning på hur jag ser ut vid en straffspark…

Ikväll gick Idrottsgalan 2017 av stapeln i Globen och i publiken, bland alla dessa människor som gör det de verkligen älskar (bara det är otroligt beundransvärt) fanns min vän på plats. Angie, eller som ni andra antagligen känner henne som: Sveriges första kvinnliga tyngdlyftare i ett OS, är en otroligt stor inspirationskälla för mig. Hon satsar så otroligt mycket på sina drömmar och vågar och det inspirerar mig till att bli den bästa version utav mig själv. Även om min karriär inom idrotten antagligen är över för alltid. Om vi bortser från normal fysisk aktivitet. Precis som A finns det så många otroligt bra förebilder inom idrotten och dessa förebilder behövs för de barn som växer upp idag.

Kvällens kanske viktigaste pris, Årets peppare, fick organisationen Futebol dá forca. En fantastisk organisation som “stärker tjejers rättigheters, en fotbollsträning i taget“.
På organisationen hemsida går följande att läsa: “Empowering leaders who empower girls and communities, enabling them to reach their future dreams, starting on the football field – and further in life!” Och det här är så otroligt viktigt. Viktigare än vad jag kan beskriva just nu. Och just därför vill jag bara uppmana er alla att kika in på hemsidan och den finns här.

Fotbollen och idrott har gett mig så otroligt mycket i livet. Vem jag är och mina värderingar. Hur jag blir en bra teamplayer men också hur jag blir en bra ledare och vad som karaktäriseras utav en bra ledare. Idrotten har lärt mig att det är okej att misslyckas så länge jag reser mig igen. Det viktiga är hur du som individ hanterar en förlust och kanske inte hur du firar en vinst. Även om jag fortfarande blir sjukt förbannad när jag förlorar i exempelvis Monopol. Kan vara så att just en dålig förlorare är mitt sämsta karaktärsdrag.

Idrott för mig är större än enbart sporten och det är väl mest det jag vill säga med det här ostrukturerade inlägget. Och idrott förtjänar att få uppmärksamhet och just därför älskar jag att vi har Idrottsgalan en gång om året.

Halva befolkningen är begeistrad. Den andra halvan funderar mest på varför var och varannan människa springer runt och kallar sin umgängeskrets för kosegruppa.
Förklaringen stavas succéserien: SKAM!
Skam är egentligen den där tv-serien som jag önskade hade gått när jag gick på gymnasiet. Men jag är så otroligt glad över att min 17åriga lillasyster följer serien lika besatt som jag gör. Serien behandlar allt det där vardagliga som tillhör gymnasiet (som att glömma av den där inlämningsuppgiften och slänga ihop något två min innan deadline till skvallret på skolgården) men även djupare och svårare saker som första kärleken, sexualitet, ätstörningar och sexuella övergrepp.
Det är en serie som kastar mig tillbaka till tiden då jag och mina vänner satt och funderade på bästa sms:et att skicka till den där killen du gillade. Eller den där gången då en utav mina bästa vänner berättade att hon hade träffat någon och den där någon var en tjej. (Utan att spoila men lite som när Isak berättar för sina vänner.) Gymnasiet är en tid då man kan gå lite vilse på vägen när man försöker hitta sig själv. Men det är också en hyllning till kompisgänget, till kärleken och till livet.

Frida Boysen har skrivit en fantastiskt krönika som jag tycker att ni alla ska läsa. Och den hittar ni här. Liksom att Oliver Rosengren från Moderaterna har skrivit en debattartikel som också ska läsas och den finns här.

Läs texterna, fundera lite och se sedan Skam. Du kommer inte att ångra dig!

Väskan är semipackad. Kylen är kind of tömd. Imorgon eftermiddag sätter jag mig på Harry Potter-tåget och åker hem till Dalarna. Känns däremot som om jag kan glömma egen kupé i och för sig… Men fem timmars podd-lyssnande är väl bra för själen?

23 december imorgon och det betyder att alltså hemresa. Hem till Dalarna över jul och nyår. Det kan nog ändå behövas så kaosartad som den här hösten/vintern ändå har varit.

Hur som helst vill jag passa på att önska er alla en god jul! Och ta hand om varandra!

Det slår mig hur ofta människor bara tror att saker ska trilla ned i knät på dem. Och sedan ännu värre, att dessa människor också irriterar sig på att inget händer eller att fel saker händer. Men sanningen är ju lite att du är din egna lyckans smed. (Nu tänker jag utifrån de personer i min närhet som i de flesta fall är de jag träffar på universitetet.) Citatet ovan säger allt: “Magic is something you make!”

Jag är så fruktansvärt trött på alla de personer som har sagt åt mig att jag har haft tur som har fått Bryssel. Och jag känner mest, vaddå fått? Jag har under 4,5 års tid satsat mot den här drömmen. Jag kanske inte alltid har uttalat den, för att den har känts avlägsen. Men tro mig, tur är nog det sista verbet som beskriver det hela. Det har tentapluggats, varit extrajobb och andra engagemang (som har gjort att jag har med plugg varit 250 % sysselsatt i perioder). Det har varit blod, svett och tårar. Det vill säga papercuts, löpturer till spårvagnen för att inte missa tentastarten och tårar av ångest och glädje och allt som hör de första staplande stegen i vuxenlivet till. Men tur vette tusan!? Jag blir faktiskt så provocerad av det här: jag har lagt ned så mycket tid, så mycket energi och jag är faktiskt för duktig på just det jag är bra på för att det ska få reduceras ned till tur. Bryssel är min perfect match men det beror på att jag har jobbat mig till det. Inget annat. Så var din egna goda fe för “magic is something you make”!