Då har jag klarat av den där dagen som jag egentligen aldrig trodde skulle komma. Hur jag nu har tvivlat på det är egentligen rätt absurt, jag menar: hoppar man på ett masterprogram och genomför det så kommer ju dagen komma då det är dags att försvara sin uppsats. Uppsatsen som har tagit all tid under det senaste halvåret. Den där uppsatsen som har kantats av blod, svett och tårar som är en snyggare beskrivning utav papercuts, stress och ångest… Som att hoppa från en klippa men inte riktigt veta var man kommer att landa. Eller hur för den delen…
MEN JAG KAN GLATT MEDDELA ATT VÅR UPPSATS BLEV GODKÄND!
Och jag har under de senaste timmarna försökt smälta den här känslan utav att det känns som om livet blev genast lite lättare igen. Jag tror inte riktigt att jag har sett eller viljat se vidden av vad den här uppsatsen har inneburit eller påverkat mig. Men jag är så otroligt stolt över oss, över vår uppsats och att den blev godkänd idag.
Jag är så otroligt glad över att jag har haft min uppsatspartner W under den här hösten. Det hade inte gått annars. Jag hade inte fungerat annars. Och det är en otroligt skön känsla att kunna säga att vi klarade det tillsammans. En milstolpe kan vi bocka av i våra akademiska karriärer. Även om jag räknar med att min ska vara slut om ett halvår. Och nu när jag sitter här framför min dator, den dator som har fått höra x antal svordomar under den här resan slår det mig att det här är ändå rätt stort. Det är faktiskt lite stort att ha fått en masteruppsats klar och lite större att den också har passerat nålsögat och betygssatt. Det är ändå lite egoboost att sitta här och konstatera att Jonna 16 år hade rätt i att satsa på betyg som skulle ta henne till Lund och juridikstudier. 20åriga Jonna gjorde rätt i som kände att juridik är nog ändå inte något för mig, lite för stelt och flyttade vind för våg till Göteborg. 20åriga Jonna är också hon som landade i en klass, på en utbildning med Sveriges i särklass tråkigaste namn (kom igen: kandidatprogrammet i offentlig förvaltning är ju så osexigt som det kan bli) där hon träffade världens bästa människor, däribland W. 23åriga Jonna försvarade en kandidatuppsats i ämnet city branding och passade även på att känna “Here we go, en master ska väl inte vara så svårt!?” och här sitter jag idag: snart 25 (i mars dock!) och har ett internship i hjärtat av Europa, i Bryssel. Där politik föds. Vilken drömresa det ändå har varit! Även om det finns gånger då jag har ringt pappa och gråtit i luren. Ofta på grund utav frustration.
Men uppsatsen “Från öppna hjärtan till stängda gränser – En studie om den svenska migrationspolitiska diskursen” är inlämnad och jag är lycklig. De kommande tre dagarna kommer det mest vara flyttkaos och fix inför flytt och den 22a januari lämnar jag landskod +46 till förmån för +32. Och det kommer bli så roligt!
