Olika perspektiv

Ibland kan jag förundras över hur olika vi människor kan se på saker och ting. Att uppfattningarna kan skilja så vitt och brett. Och just i politiken blir det så tydligt. Titt som tätt blir det till och med fruktansvärt och obehagligt tydligt. Men det mest spännande är ju ändå när två människor har samma utgångspunkt men ändå kan landa i så olika slutsatser. Fast samtidigt, det sägs ju att det finns människor som ser glaset halvtomt och så finns det dem som vet att det är till hälften fyllt.

Dagens aha-upplevelse kan egentligen bara beskrivas som statligt ägande. I mitt vokabulär är statligt ägande och monopol inga trevliga saker. Jag har till och med inget till övers för brädspelet men det kan ha och göra med att det tar alldeles för lång tid och jag har alldeles för dåligt tålamod och är inte en sådan där bra förlorare. Men tillbaka till statligt ägande. Jag kan inte riktigt förstå varför det skulle vara något dåligt med att den statliga verksamheten minskar? Kan någon vänlig själv ge mig ett vettigt argument till varför för helt ärligt: jag kan inte se det.

Vardagen för alla människor i landet har ju förenklats avsevärt sedan apoteksmonopolet skrotades. Jag vill liksom inte komma ihåg den tid när man inte kunde köpa huvudvärkstabletter lite överallt – kan nästan riktigt känna paniken över att vakna en söndagsmorgon med huvudvärk och inte kunna springa ned till närmsta lilla butik eller bensinmack.

Men däremot är det nog alltid nyttigt att ta och fundera på att det finns olika perspektiv, det går att se saker olika. Det är inte av ondo utan det är sådant som får oss att växa. Politiska motståndare är nyttigt (även om man ibland vill slita sitt hår) men det är tack vare dessa människor som jag behöver slipa på mina argument men också lära mig hur man möter deras. Politik är ett samtal, kompromisser och en rörlig mekanism. Det förändras över tid för att verkligheten förändras men vissa saker ändras aldrig. Det kanske är därför jag tycker att det är så intressant?

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det var en gång…

Det sägs ju: många bäckar små och någonstans på vägen blev samhällsengagemanget stort och den politiska viljan tog mig hela vägen till ett jobb i riksdagen. Men någonstans började resan och det här är min.

Photo by Martino Pietropoli on Unsplash

När jag tänker efter kan jag nog beskylla mina kommunpolitiker från min hemstad, en liten stad i södra Dalarna. De skulle spara in pengar och sagt och gjort: det blev inga gungor till min skola. Jag var sex år och det var katastrof!
Ungefär så mycket katastrof och kaos som det kan vara i en sexåringsliv när man har en alldeles vanlig och lycklig barndom men jag kan riktigt komma ihåg hur arg jag var på de där gråhåriga gubbarna i mörka kostymer. Så här i efterhand kanske jag ska låta det vara osagt om det bara var gubbar med grått hår – det kunde lika gärna ha varit människor i 30års åldern men för en sexåring är de flesta lastgamla och jag kanske har målat på alla dåligt hårfäste eftersom jag var besviken – gungorna kunde ju äntligen leda till att det fanns fler valmöjligheter på rasten än att hoppa hopprep, spela fotboll eller cykla. Men tack vare dessa kommunpolitiker så började engagemanget i elevråd och elevkårer, för det var en förskolepedagog som förklarade att vill man påverka så går det och påverkningsarbete i skolan början i elevrådet. Sagt och gjort: jag ville ha mina gungor och det ville mina klasskompisar också så elevrådet var tydligen det perfekta stället att börja. Och så började mitt svingande av klubbor genom grundskolan (till och med innan grundskolan – även om så här i efterhand var det antagligen mest för syns skull men roligt var det).

Genom åren har jag varit aktiv i elevråd, elevkårer, matråd och programråd – varenda råd eller samling man kan tänka sig som är knutet till skolans verksamhet. Det var så jag fick utlopp för att kunna vara med och påverka. Men sanningen är att under årens lopp har jag ändå diskuterat högljutt med människor som inte alls har delat mina uppfattningar. Frågan är om det inte bara har gjort mig mer säker på vem jag är och vad jag tycker? Sammanfattningsvis kan jag säga att den politiska arenan, i den stad jag växte upp i, passade inte alls mig och det fanns ingen politisk återväxt och de enda ungdomsförbunden som fanns var placerade på vänsterkanten. Vilket gjorde att jag fokuserade hela mitt engagemang på skolan. När jag tog studenten hade jag suttit som ordförande för mitt elevråd/elevkår i 2,5 år, något jag faktiskt är otroligt stolt över och så här i efterhand kan jag faktiskt inte riktigt förstå hur jag lyckades med att bli vald över någon som gick i tredje ring. Men kanske hade jag mer skinn på näsan då än vad jag kunde ana? Och omvald blev jag också.

Under den här tiden lärde jag mig också att ta fighter för saker jag tror på mot människor med mycket mer livserfarenhet och pondus än vad jag någonsin kommer att besitta. Många av dem har använt frasen ”lilla gumman” när de inte har delat mina åsikter och då finns det två alternativ: 1. ignorera eller 2. vara Jonatan i Bröderna Lejonhjärta:

”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Och den icke-rädslan, den tar jag med mig även idag. I situationer när jag känner mig liten, för det händer, eller när jag möter nya saker. Ibland är det bra att komma ihåg det där, ha Astrid Lindgren-citaten till hands, sträcka på sig och sedan bara köra. För vad är det värsta som kan hända?

Längs vägen  gick jag med i Moderata ungdomsförbundet för det är dessa ideal jag tror på. Individens frihet, jämlikhet, att vi alla kan bli det vi vill, sky’s the limit. Jag valde mitt parti för att det är här jag hör hemma, liberalkonservativ som jag är. Jag placerar mig däremot mot mer liberal än konservativ men för mig är Moderaterna min hemvisit.  Helt enkelt för att det passar just mig bäst, mina värderingar och idéer och sedan mitt första val – kyrkovalet 2008 har jag stått upp för dessa idéer.

Efter studenten lämnade jag min hemstad för universitetsstudier och här fann jag mitt politiska forum: Moderata studenter och så blev det några styrelseposter och på den vägen är det. Så helt ärligt: för min del var det inte en sak som gjorde att jag valde att engagera mig politiskt, det var nog snarare en massa saker som tillslut mynnade ut i ett offentligt ställningstagande. Och sedan också det faktum att vi vill nog alla förändra världen när vi är små, jag har aldrig växt ifrån det och nu fyller jag snart 26 och inser: jag kommer aldrig växa ifrån det! Tack och lov.

Idag jobbar jag som politisk sekreterare på det moderata riksdagskansliet. Att få ha riksdagen som arbetsplats under ett valår är mer än vad jag kan säga men ska man försöka sammanfatta det så är det magiskt och utmanande. Politik är alltså mitt jobb.

Det var en gång… men sagan är inte slut än. I år, 2018, skrivs bara ett nytt kapitel. 

Photo by Ryan Graybill on Unsplash
Lämna kommentar Dela inlägget:

Digitala Akademin 2018

Under våren kommer jag slipas och utvecklas i digital kommunikation av den bästa borgerliga utbildningen man kan gå: Digitala Akademin. Jag är så oändligt tacksam över den här möjligheten och det kommer bli fantastiskt roligt. Nyfiken på resan eller bara vill spana in mina andra konton? Klicka på de olika sociala medierna för att komma till min profil!
Twitter och instagram.

Note: tillämpar follow 4 follow!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Filterbubblor, fake news och valår

Det sägs att valåret 2018 kommer bli det smutsigaste någonsin i svensk politik… Men är det någon som har hört någon politisk företrädare säga detta? Någon politisk tjänsteman? Någon som arbetar med politik? Om vi bortser från journalister.

Hej valår 2018! Det ska bli fantastiskt roligt att få umgås med dig, trots att jag antagligen inte kommer vilja veta av dig i slutet – men så är det i och för sig alltid. Så här inleds årets första blogginlägg. Definitivt inte något som kommer ge mig en Pulitzer någon gång inom de närmsta eonerna men det är ändå dagens sanning. Det har varit tyst från mig ett tag men i och med ett nytt år, ett nytt valår så kommer jag antagligen checka in här mer regelbundet. Faktum är ju att sedan jag började på Moderaternas riksdagskansli så pratar jag politik hela dagarna, jag är politik alltid, och därför har tyvärr bloggen hamnat på efterkälken. Men det ska det bli ändring på och jag ska skärpa till mig. För det finns så mycket att skriva om!

Ett valår är OS i politik. Vi är redan inne i slutspurten men medborgarna tror att vi står i startblocken. 

Och ungefär så är det. I höstas hade Moderaterna en arbetsstämma och här togs riktlinjerna på riktigt för vad vi tycker och tänker. Och idag kanske det blev ännu mer tydligt när Gunnar Strömmer höll en presskonferens och pekade ut våra prioriterade politiska områden inför höstens val. Grunden är: (1) Ekonomi och jobb. (2) Lag och ordning. (3) Invandring och integration. (4) Skola och välfärd.

Det här med sociala medier: finns det inte en risk för filterbubblor och fake news? Hur ska de som får rösta i sitt första val veta vad som är sant eller inte? 

Meningen här ovan, sägs den verkligen? Har den på riktigt uttalats? Svaret är ett sjungande ja. Det har det och många gånger också. Ofta av en äldre generation och det är inte särskilt förvånande eller spännande heller för den delen men sociala medier kommer vara så otroligt viktigt i valrörelsen. Finns studier som visar att majoriteten av alla svenskar konsumerar sina nyheter via sociala medier. Det är inga konstigheter med det men det ställer krav på oss som människor att titta ett extra varv vem som är avsändaren men samtidigt: vem köper en insändare av en arg granne i lokaltidningen direkt bara för att det är lokaltidningen? Om några år är jag övertygad om att vi kommer tycka att den här debatten är skev och de som skriker högst om sociala mediers negativa inverkan är de som inte är användare själva och inser hur positivt det kan vara. Men ja, filterbubblor och fake news som sagt var men som motvikt har vi sunt förnuft och det ska man inte förminska.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Behåll fokus – snälla!

I måndags hölls en debatt i riksdagen med anledning av #MeToo-uppropen men jag måste ändå säga att jag är besviken på att gensvaret inte handlar om vad som sades under debatten utan snarare på antalet ledamöter som var där. Och är det just detta man väljer att kritisera? Då har man faktiskt missat något.

I riksdagen debatteras ständigt så oändligt viktiga frågor, där ibland Me Too. Men jag har nog hittills aldrig varit med om att det är rört upp så mycket känslor över hur många ledamöter som fanns på plats inne i plenumsalen. Sanningen är att det är fullt hus vid riksdagens öppnande och vid voteringar – annars gör våra folkvalda andra saker och med det sagt: Ingen fråga är därför mindre prioriterad. Alla folkvalda partier i riksdagen representerades i måndags av en person – denna person förde partiets talan. Om sedan det var 300 personer i salen eller 4 avgör inte vilken politik som framförs eller var våra folkvalda står i frågan. Att flytta fokuset från den politik som presenterades och hur partierna var samstämmiga mot att det enbart var 3 manliga riksdagskollegor i salen förringar betydelsen av Me Too. Och jag förstår att alla inte ser på saken på samma sätt och anser att avsaknaden av representation av det manliga könet gjorde att frågan inte belystes, att den inte togs på allvar och att de manliga ledamöterna inte tog sitt ansvar: Detta är så fel. Och jag blir frustrerad. Frustrerad över att man inte ser längre än så.

Imorgon kommer anonyma vittnesmål läsas upp av våra folkvalda riksdagsledamöter. Och allt kommer att sändas via riksdagen.se men jag vill ändå, eller jag hoppas så innerligt att diskussionen inte kommer bli ”vem som läste vad” eller ”vem som var där”. Lyssna istället på vad som faktiskt sägs. Lyssna gärna igen på vad som sades under måndagens debatt. Behåll fokus på vad samhället kan göra för att bryta de strukturer som har föranlett Me Too-vittnesmålen.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Mina hjältar och förebilder

Jag vet inte om det finns någon som har missat vad som kan vara dagens mest uppmärksammade krönika. Linnéa Claeson, denna färgsprakande kvinna, har med en text på cirka 2500 tecken sett till att flera av de mest kompetenta människorna jag känner är frustrerade, ledsna och oroliga. Snart är år 2017 över och vi har inte kommit längre. Jag tror inte att det var meningen att texten skulle tas emot på detta vis men samtidigt känner jag också att det inte är så förvånande.

”Jag vill ha en svart kvinna som statsminister. Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister. Jag vill att fler bögar ska kunna komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget.”

Så börjar krönikan med rubriken ”Jag vill ha representation – på riktigt” signerat Linnéa Claeson, den 2 december 2017 i Aftonbladet. Och allt jag känner är att det här strider mot allt jag tror på. Jag tror inte på att en människa kan reduceras enbart till kön, etnicitet, ålder eller någon annan intersektionalistisk term. Jag tror inte på att det är de lagstadgade diskrimineringsgrunderna som avgör vilka vi är och jag tror inte på att det finns enskilda människor i vår värld som tar sig friheten att stämpla andra människor med etiketter för att man själv inte är benägen att se bortom dessa.

Jag vill ha Ulf Kristersson som Sveriges nästa statsminister, för att vi delar samma värdegrund och samma tanke på hur Sverige kan bli ännu bättre. Jag vill representeras i riksdagen av dem som för min talan bäst – vare sig det är en kvinna eller man. För sanningen är att det är representation på riktigt. Sedan bryr jag mig inte om sexuell läggning, ålder eller etnicitet.

Mina hjältar och förebilder är inte baserade på utseende utan på kompetens och talang. För saker de brinner för och för saker de gör bra. Mina hjältar och förebilder är en brokig skara egentligen. Här finns min familj, lågstadieläraren, favoritförfattaren, superentreprenörer som egentligen inte ens vet om att jag finns. Här finns busschauffören som sa till, säkerhetsvakten vid riksdagen som alltid hälsar glatt hur tidigt det än är eller hur kallt det än må vara och så de fantastiska människor jag har förmånen att få jobba med varje dag. Det är också en stor skara – för jag inspireras av dessa varje dag.

Däremot är jag fullt medveten om att alla i världen inte ser på världen som jag gör. Alla i Sverige ser inte på Sverige som jag gör och alla hemma i Dalarna har inte samma perspektiv heller. Och det är fint. Det måste få vara så. I ett demokratiskt samhälle mår vi bra av att tycka olika. Och jag håller inte med Linnéa Claeson för fem öre. Vi må vara produktionen av samma årgång, där vi båda fyller 26 nästa år men vi kunde inte se på denna sak mer olika.

Men som en motpol till Linnéa Claesons krönika vill jag att du som har orkat läsa så här långt fortsätter ett tag till. Låt mig få presentera Sakine Madone och en replik i Dalarnas Tidningar.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Hyckleri som paradgren

”Det är häftigt att betala skatt.” Ingen har väl missat det kända citatet från 1994, signerat ett dåvarande statsråd. Då var jag hela två år gammal och hade definitivt inte en aning om vad skatt innebar eller vad Sverige egentligen är. Nu, 23 år senare: inte längre lika blåögd men det som irriterar mig enormt och det skaver är det faktum att personen som uttryckte sig på detta sätt nu också är dömd för skattebrott.

Eller kanske är det inte heller det som skaver mest. Kanske är det politikens bemötande. Vänsterns totala tystnad. Den tigande väggen. För saken är ju den att ingen har missat drevet som uppstod när Svenskt Näringslivs fd ordförande skatteplanerade. Ja, det kanske inte är moraliskt rätt och riktigt men faktum är att ingen lag överträddes. Poängen är: Varför är det okej när vänstern gör saker? Saker som faktiskt inte alls är okej.

För det är just det här jag kan bli så irriterad på. Det är skillnad på de olika blocken. Och av någon anledning så ska borgerligheten förhålla sig till andra spelregler. Vänstern spelar mer efter ”it’s okay when we do it”. Och nej, det är det inte. Jag anser inte att höjda skatter kommer lösa de utmaningar vi har i Sverige men om man nu gör det: Då är det din förbaskade plikt att betala en av världens högsta skatter – utan att blinka. Är du en som värnar om public service? Då betalar du tv-avgiften utan att gnälla. Det finns så otroligt många exempel och jag börjar bli så otroligt trött på den dubbelmoral och hyckleri som finns. Lev som du lär och sluta pracka på andra att det är ”häftigt att betala skatt” när du inte ens själv gör det.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

#imaktenskorridorer

”Vi började med politik för att vi ville förändra världen och bygga ett bättre samhälle. Vi fick snabbt lära oss att vi kommer att behöva förändra politikens egen värld först. Sexuella övertramp och övergrepp är en del av samhället, och män inom politiken är inga undantag. Många av oss går genom maktens korridorer och ser oss över axeln. Vi är färdiga med det. Nu berättar vi tillsammans om det som borde berättats för länge sedan.”

Så börjar den text där 1300 kvinnor inom politiken tillsammans säger: Nu räcker det. Det räckte för 50 år sedan. För 200 år sedan. Igår och tidigare idag men ingen ska någonsin behöva utsättas för sexuella trakasserier och/eller övergrepp. Och nu får det vara nog.

Jag tror inte att det är någon av oss längre som är förvånad över hur utbrett och vanligt förekommande detta är. Och det är med ett hugg i hjärtat som jag säger att nog har vi tjejer varit fullt medvetna om att sådana här saker händer sedan tidiga tonåren (senast). Det är med en klump i halsen och en begynnande huvudvärk som jag har tagit del av olika berättelser under #imaktenskorridorer och jag skulle bara vilja skicka ut en kram till er alla: Fy, bubblans vad modiga ni är! Och jag känner ändå, vi står nu bättre rustade inför framtiden. För vi står faktiskt tillsammans.

Under #MeToo har också jag berättat om händelser, om sexuella trakasserier men där jag faktiskt (och hur sjukt det än låter) ser att jag kan skatta mig lycklig. Att det inte var värre – för det gör så jäkla ont att inse hur många som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Hur stora mörkertalen är. Men aldrig mer. Aldrig någonsin mer.

Det är aldrig enbart en kropp som utsätts för något. Det är ens väsen. Ens själ. Den där själen, det där väsendet som ändå tog oss hit som sa att vi vill förändra världen. Vet ni vad? Det här är ett steg på vägen.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Game on

Kalla det Uffe-effekten. Att Sverige behöver mer borgerlighet eller vad som nu känns bäst. Men ingen kan i alla fall hävda något annat än att M har ökat i den senaste opinionsundersökningen!

Förändringens vindar och vi går in i valår. Och skillnaden på en månad är stor.

På Twitter, bland mina MUF-vänner, trendar just nu #uffe2018 och jag det säger ändå något. Det finns en optimism nu när vi går in i valrörelse. Och vi gör det för att vi tror på frihet. Vi tror på att staten ska finnas för de som behöver den, den ska vara stark men inte stor. Vi tror på att det alltid ska löna sig att gå till ett arbete framför bidrag. Och vi tror på att du alltid är bättre lämpad än Stefan Löfven att ta beslut över ditt liv och vilken väg du vill gå.
Jag kan rada upp så mycket mer men jag stannar här.

De rödgröna har enligt DN/Ipsos mätning från igår 41 %. Alliansen har också 41 %. Det är game on! Och jag vill se det här gänget i ledningen och med ansvaret för vårt land från och med hösten nästa år. För Sverige förtjänar bättre än den regering vi har nu.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

#MeToo

4 av 5 kvinnor har utsatts eller är utsatt för sexuella trakasserier.
1 av 3 kvinnor har utsatts eller är utsatt för sexuella övergrepp.

Siffror som får det att vända sig i magen.

Jag är äldst i en syskonskara på tre systrar och i relation till statistiken ovan är jag arg, frustrerad och rädd. Rädd för att jag inte är en av tre – men rent statistiskt sett så kommer någon av oss bli utsatt för sexuella övergrepp under vår livstid. Och det här är siffror för Sverige.

En av tre. Fyra av fem.

Jag har tappat greppet på antalet gånger jag har blivit tafsad på. Sjukt men sant. Jag har glömt antal gånger någon har stuckit upp sin hand under min kjol på krogen och jag har likväl glömt antalet gånger jag har snurrat runt, fly förbannad med en utskällning i högsta hugg och blivit bemött med ett skratt och antagligen ”du överreagerar bara”.
Nej, vet du vad: Det är inte att överreagera när någon annan tar sig rätt över min kropp. Det är min förbannade rättighet att bli arg! Frustrerad. Och ledsen. För det är en kränkning av mig som individ. Av mitt väsen. Av mig.

När jag är på väg hem sent på kvällen ställer jag mig, likt alla kvinnor jag känner, med ryggen mot räcket på rulltrappan i tunnelbanan. På sådant sätt minimerar vi risken att bli tafsade på. Vi står ogärna ensamma och väntar på kollektivtrafiken och när man väl har klivit på, placerar vi oss strategiskt nära föraren. För vi vet att denna kan larma snabbt om något händer.

Jag vet att alla inte förstår. Och jag förstår att alla inte heller kan förstå. Men vad som går över mitt förstånd är de personer som beskriver #MeToo-kampanjen som ”märklig”. Ja, du läste rätt. ”Märklig!” Och till dig som inte kan relatera: Var glad över att du inte kan det.

Här om dagen fick jag igen ont i magen när man i en panel i Nyhetsmorgon diskuterade just sexuella trakasserier och övergrepp och kampanjen. Där en man i panelen hävdade att man måste få göra bort sig och lite gubbtafsande inte är så fel. JO! Det är det. Och ett nej är fasen alltid ett nej. Och kan inte samhället och individer acceptera att ett nej är ett nej, då måste vi ha till en samtyckeslagstiftning. Där du måste få ett ja.

Det är så mycket jag vill säga och få ned i text. Så otroligt mycket. Men mest av allt är att jag vill att fyra av fem ska bli noll. En av tre ska bli ingen. Men tills dess: Våga säga ifrån! Våga säga nej! Och stötta varandra. Vi behöver det.

Lämna kommentar Dela inlägget: