Pusselbitar

you'regolden

Jag är så otroligt glad, ödmjuk och stolt över den här möjligheten jag har fått i Bryssel. Och jag är fantastiskt peppad på den också! Vad som är faktiskt ännu roligare är att ett det kommer finnas ett par tjejer därnere som är otroligt fantastiska samtidigt som jag är där. Hur roligt är inte det!?

Men någonstans tror jag ändå att jag lite halvt har missat eller snarare glömt av vad en flytt till Bryssel faktiskt innebär. För alla saker här hemma som måste fixas innan. Och inte nog med att det typ är en månad till flytt, lite drygt, så är det jul och nyår mitt i allt som gör att det liksom är crunch time redan nu. Spännande, galet och sjukt kaos i mitt huvud är väl ungefär de orden som beskriver det här bäst. Och mitt i allt skriver jag min masteruppsats. Hello, multitasking!
Det handlar liksom om att lösa en andrahandshyresgäst till min lilla etta här i Göteborg. Kolla upp: hur fungerar det här med mitt mobilabonnemang? Kan jag pausa gymkortet? Och så vidare och så vidare. Det är ett gäng pusselbitar som är lite överallt just nu som ska passas ihop innan jag sitter på flyget till Europas hjärta. Vilken resa! Och så exalterad jag är!

Lämna kommentar Dela inlägget:

The circle of life

IMG_7065

Från i måndags när bästa riksordförande Ina besökte Göteborg!

Det har varit en sådan där otrolig vecka. En sådan vecka att jag nu sitter här en fredag (fortfarande i sängen) och känner att: Jädrans, vad bra den har varit! För att sammanfatta den kort kan det sägas att det har varit aktiviteter kopplade till politiken ungefär varannan dag, glöggmys, uppsatsgenombrott och väldigt många skratt!

Igår kom också antagningsbeskeden till högskola och universitet. Mitt twitterflöde fylldes utav glada tillrop från blivande studenter och jag kunde nästan ta på peppen. Själv är jag definitivt i slutet på min akademiska resa. The circle of life. Det är i princip ett halvår kvar tills jag kommer stå där på en scen och ta emot ett diplom för en masterexamen. På något sätt känns det helt galet! Det du, Jonna 17 år. Allt är fasen möjligt!

Men innan det är dags för mig att plocka ut den där examen så ska jag ut på mitt livs äventyr. För det är så det känns och det är otroliga fjärilar i magen när jag tänker på det. Den här veckan har också inneburit ett fantastiskt besked för mig. I mitten av januari 2017 kommer jag flytta till Bryssel. Hur galet är inte det!? Här pratar vi alltså om att uppfylla alla drömmar någonsin mer eller mindre. Och det ska bli så fantastiskt kul att få dela med mig utav den här resan. Stay tuned!

Lämna kommentar Dela inlägget:

En brinnande stad

Göteborg blöder.
Och det kan inte längre stoppas med ett plåster. Eller ett bandage heller för den delen.

Igår kväll, i Vasa, brann en bil och skottlossning slutade i en skottskada. På en plats där jag går förbi dagligen och då blir det så otroligt nära. Men faktum är att det här är ju ingen nyhet i andra delar utav Göteborg. Den här västkustpärlan, Sveriges näst största stad, kanske Sveriges finaste stad är inte så himla underbar längre. En gång i tiden valde jag Göteborg. Igår kväll började jag fundera på att välja bort Göteborg. Det löser inte stadens problem men det skulle fixa min otrygghet.

Vad jag däremot vet är att vi måste ompröva samhällskontraktet. Det finns inga rättigheter som inte kommer med skyldigheter. Vi måste våga satsa på mer resurser till polisen och hårdare straffskalor. Vi måste våga se problemen och ta tag i problemen. Och vi måste definitivt våga prata om dem. För pratar vi inte, så finns de ju egentligen inte? Eller?

Lämna kommentar Dela inlägget:

Ambitiöst och roligt

es-slututstallning-jonna-s160526w ”Jonna har alltid varit duktig i skolan, att plugga vidare var en länge en dröm för henne. Hon ville välja estetiska programmet när det var dags att göra gymnasievalet. Det tyckte vissa var fel.”

Foto & text i intervjun: Erica Hallgren, kommunikatör VBU

För ett tag sedan ställde jag upp på en intervju hemma i Ludvika för den gymnasieskola jag lämnade år 2011. Det var en intervju som kantades av skratt och jag hade verkligen hur roligt som helst. Men trots det så finns det en allvarlig ton i intervjun och i den text som nu är publicerad på vbu.se

När jag gick på högstadiet var min högsta dröm att en dag få plugga på universitetet. På riktigt, det var min dröm. Och för att ta mig dit så finns det en transportsträcka som heter gymnasiet. Som 14-15åring tyckte jag att det var ju alldeles utmärkt att kombinera studier med ett fritidsintresse. Så det logiska för mig var helt enkelt estetiska programmet med inriktning musik på Västerbergslagens Utbildningscentrum Högbergsskolan. Tyvärr tyckte inte alla andra likadant. Av en syo fick jag höra att jag skulle förstöra min framtid, vänner tyckte nog också att jag hade blivit knäpp men mitt i allt fanns mina föräldrar som sa: ”Vill du läsa estet? Gör det!” Sagt och gjort, med den högsta antagningspoängen till estet i Ludvika någonsin så började jag mina tre år där år 2008. Men frågan är vad som hade hänt om inte mina fantastiska föräldrar stöttade mig i mina egna val (redan då)?

Tre år passerade. Det var skratt och tårar och nervositet inför varenda framträdande. Men herregud vad roligt vi hade! Tänk synen när ett gäng svartklädda kids ska prova på skidskytte för första gången. För det var lite så vi tacklade de flesta problem: i svarta stuprörsjeans och converse. Vi var underdogs men vi var nog också de som hade roligast under de där tre åren. Vi var en brokig skara som växte tillsammans. Vi stöttade varandra, vi mötte motgångar ihop men vi gav aldrig någonsin upp. Och jag är så tacksam för det. Tack alla mina fantastiska ex-klasskompisar från gymnasiet. Ni har tagit mig hit där jag är idag!

Efter gymnasiet gick min dröm i uppfyllelse. Det blev ett år juridik på Lunds Universitet innan jag hamnade i Göteborg. Nu har jag min masterexamen inom räckhåll inom offentlig förvaltning.
Och till dig, syon på min högstadieskola vill jag bara säga: Vad säger du nu!?

Vill du läsa hela intervjun med mig? Då kan du klicka här: http://www.vbu.se/bloggen/ambitiost-och-roligt 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Frustration

Det är nog inte bara jag, eller jag hoppas på att det inte bara är jag, som ser på nyheterna och får en klump i magen. Som känner ilska och frustration. Och som verkligen upprörs och är ledsen för alla de människor vars liv har slagits i spillror. Jag tänker just nu framför allt på situationen i Syrien.

För en vecka sedan kom parterna överens om en vapenvila. Den är nu över. Med råge. En konvoj med nödhjälp till nästan 80 000 människor bombades. Nödhjälp! Till människor! Till så många människor. I spillror.
Varför?
Civila människor dör. Människor som försöker hjälpa människor dör. Just nu känner jag att världen är alldeles för mörk. Alldeles för negativ. Alldeles för omöjlig. Och jag var bara tvungen att skriva av mig det här.

I en perfekt värld skulle det här aldrig hända. I en perfekt värld skulle barn aldrig behöva se ondska. De skulle få gå i skolan, äta sig mätta och spela fotboll på skolgården tills läraren faktiskt hämtar in dem för en mattelektion. I en perfekt värld skulle varje barn i världen ha en sådan uppväxt som jag hade och i en perfekt värld skulle ingen någonsin behöva känna den frustration som jag gör nu. För i en perfekt värld bombas inte konvojer med nödhjälp. För i en perfekt värld behövs inte nödhjälp, för krig är inte något som människan sysslar med.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Gothia

IMG_6324

Vecka 29. Och det innebär bara en sak om du bor i Göteborg: det är Gothia. Fotbollscupen som innebär så mycket för de som deltar och för oss som bor i stan. Kärlek och glädje till sporten. Och en aning irritationsmoment varje dag på en spårvagn någonstans. Men det kan man överleva, det är en vecka. Eller det är i alla fall vad jag intalar mig själv. Kommer nog vara ytterst tveksam imorgon när jag ska till jobbet.

Och apropå jobb. Igår var jag och mina underbara kollegor plus 48 000 andra på Ullevi för att bevittna invigningsceremonin av Gothia. Och det var så mycket glädje i luften. Men en sak som jag inte riktigt någonsin kommer förstå mig på är de vuxna människor som verkligen inte tycks inse att det är barn det handlar om. Barn som kommer till Göteborg för att få ägna en hel vecka åt det de älskar mest. Som vuxen är det totalt oacceptabelt att bua åt barn på grund utav deras ursprung och vilket land de representerar när de tågar in på Ullevi. Det är barn! Oroligheterna som existerar i världen just nu är inte skapade av barn. Applådera barnen. De är framtiden. Och visa dem att det finns en framtid att kämpa för! Och att resterande världen inte har tappat hoppet.

Lämna kommentar Dela inlägget: