Olika perspektiv

Ibland kan jag förundras över hur olika vi människor kan se på saker och ting. Att uppfattningarna kan skilja så vitt och brett. Och just i politiken blir det så tydligt. Titt som tätt blir det till och med fruktansvärt och obehagligt tydligt. Men det mest spännande är ju ändå när två människor har samma utgångspunkt men ändå kan landa i så olika slutsatser. Fast samtidigt, det sägs ju att det finns människor som ser glaset halvtomt och så finns det dem som vet att det är till hälften fyllt.

Dagens aha-upplevelse kan egentligen bara beskrivas som statligt ägande. I mitt vokabulär är statligt ägande och monopol inga trevliga saker. Jag har till och med inget till övers för brädspelet men det kan ha och göra med att det tar alldeles för lång tid och jag har alldeles för dåligt tålamod och är inte en sådan där bra förlorare. Men tillbaka till statligt ägande. Jag kan inte riktigt förstå varför det skulle vara något dåligt med att den statliga verksamheten minskar? Kan någon vänlig själv ge mig ett vettigt argument till varför för helt ärligt: jag kan inte se det.

Vardagen för alla människor i landet har ju förenklats avsevärt sedan apoteksmonopolet skrotades. Jag vill liksom inte komma ihåg den tid när man inte kunde köpa huvudvärkstabletter lite överallt – kan nästan riktigt känna paniken över att vakna en söndagsmorgon med huvudvärk och inte kunna springa ned till närmsta lilla butik eller bensinmack.

Men däremot är det nog alltid nyttigt att ta och fundera på att det finns olika perspektiv, det går att se saker olika. Det är inte av ondo utan det är sådant som får oss att växa. Politiska motståndare är nyttigt (även om man ibland vill slita sitt hår) men det är tack vare dessa människor som jag behöver slipa på mina argument men också lära mig hur man möter deras. Politik är ett samtal, kompromisser och en rörlig mekanism. Det förändras över tid för att verkligheten förändras men vissa saker ändras aldrig. Det kanske är därför jag tycker att det är så intressant?

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det var en gång…

Det sägs ju: många bäckar små och någonstans på vägen blev samhällsengagemanget stort och den politiska viljan tog mig hela vägen till ett jobb i riksdagen. Men någonstans började resan och det här är min.

Photo by Martino Pietropoli on Unsplash

När jag tänker efter kan jag nog beskylla mina kommunpolitiker från min hemstad, en liten stad i södra Dalarna. De skulle spara in pengar och sagt och gjort: det blev inga gungor till min skola. Jag var sex år och det var katastrof!
Ungefär så mycket katastrof och kaos som det kan vara i en sexåringsliv när man har en alldeles vanlig och lycklig barndom men jag kan riktigt komma ihåg hur arg jag var på de där gråhåriga gubbarna i mörka kostymer. Så här i efterhand kanske jag ska låta det vara osagt om det bara var gubbar med grått hår – det kunde lika gärna ha varit människor i 30års åldern men för en sexåring är de flesta lastgamla och jag kanske har målat på alla dåligt hårfäste eftersom jag var besviken – gungorna kunde ju äntligen leda till att det fanns fler valmöjligheter på rasten än att hoppa hopprep, spela fotboll eller cykla. Men tack vare dessa kommunpolitiker så började engagemanget i elevråd och elevkårer, för det var en förskolepedagog som förklarade att vill man påverka så går det och påverkningsarbete i skolan början i elevrådet. Sagt och gjort: jag ville ha mina gungor och det ville mina klasskompisar också så elevrådet var tydligen det perfekta stället att börja. Och så började mitt svingande av klubbor genom grundskolan (till och med innan grundskolan – även om så här i efterhand var det antagligen mest för syns skull men roligt var det).

Genom åren har jag varit aktiv i elevråd, elevkårer, matråd och programråd – varenda råd eller samling man kan tänka sig som är knutet till skolans verksamhet. Det var så jag fick utlopp för att kunna vara med och påverka. Men sanningen är att under årens lopp har jag ändå diskuterat högljutt med människor som inte alls har delat mina uppfattningar. Frågan är om det inte bara har gjort mig mer säker på vem jag är och vad jag tycker? Sammanfattningsvis kan jag säga att den politiska arenan, i den stad jag växte upp i, passade inte alls mig och det fanns ingen politisk återväxt och de enda ungdomsförbunden som fanns var placerade på vänsterkanten. Vilket gjorde att jag fokuserade hela mitt engagemang på skolan. När jag tog studenten hade jag suttit som ordförande för mitt elevråd/elevkår i 2,5 år, något jag faktiskt är otroligt stolt över och så här i efterhand kan jag faktiskt inte riktigt förstå hur jag lyckades med att bli vald över någon som gick i tredje ring. Men kanske hade jag mer skinn på näsan då än vad jag kunde ana? Och omvald blev jag också.

Under den här tiden lärde jag mig också att ta fighter för saker jag tror på mot människor med mycket mer livserfarenhet och pondus än vad jag någonsin kommer att besitta. Många av dem har använt frasen ”lilla gumman” när de inte har delat mina åsikter och då finns det två alternativ: 1. ignorera eller 2. vara Jonatan i Bröderna Lejonhjärta:

”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Och den icke-rädslan, den tar jag med mig även idag. I situationer när jag känner mig liten, för det händer, eller när jag möter nya saker. Ibland är det bra att komma ihåg det där, ha Astrid Lindgren-citaten till hands, sträcka på sig och sedan bara köra. För vad är det värsta som kan hända?

Längs vägen  gick jag med i Moderata ungdomsförbundet för det är dessa ideal jag tror på. Individens frihet, jämlikhet, att vi alla kan bli det vi vill, sky’s the limit. Jag valde mitt parti för att det är här jag hör hemma, liberalkonservativ som jag är. Jag placerar mig däremot mot mer liberal än konservativ men för mig är Moderaterna min hemvisit.  Helt enkelt för att det passar just mig bäst, mina värderingar och idéer och sedan mitt första val – kyrkovalet 2008 har jag stått upp för dessa idéer.

Efter studenten lämnade jag min hemstad för universitetsstudier och här fann jag mitt politiska forum: Moderata studenter och så blev det några styrelseposter och på den vägen är det. Så helt ärligt: för min del var det inte en sak som gjorde att jag valde att engagera mig politiskt, det var nog snarare en massa saker som tillslut mynnade ut i ett offentligt ställningstagande. Och sedan också det faktum att vi vill nog alla förändra världen när vi är små, jag har aldrig växt ifrån det och nu fyller jag snart 26 och inser: jag kommer aldrig växa ifrån det! Tack och lov.

Idag jobbar jag som politisk sekreterare på det moderata riksdagskansliet. Att få ha riksdagen som arbetsplats under ett valår är mer än vad jag kan säga men ska man försöka sammanfatta det så är det magiskt och utmanande. Politik är alltså mitt jobb.

Det var en gång… men sagan är inte slut än. I år, 2018, skrivs bara ett nytt kapitel. 

Photo by Ryan Graybill on Unsplash
Lämna kommentar Dela inlägget:

Filterbubblor, fake news och valår

Det sägs att valåret 2018 kommer bli det smutsigaste någonsin i svensk politik… Men är det någon som har hört någon politisk företrädare säga detta? Någon politisk tjänsteman? Någon som arbetar med politik? Om vi bortser från journalister.

Hej valår 2018! Det ska bli fantastiskt roligt att få umgås med dig, trots att jag antagligen inte kommer vilja veta av dig i slutet – men så är det i och för sig alltid. Så här inleds årets första blogginlägg. Definitivt inte något som kommer ge mig en Pulitzer någon gång inom de närmsta eonerna men det är ändå dagens sanning. Det har varit tyst från mig ett tag men i och med ett nytt år, ett nytt valår så kommer jag antagligen checka in här mer regelbundet. Faktum är ju att sedan jag började på Moderaternas riksdagskansli så pratar jag politik hela dagarna, jag är politik alltid, och därför har tyvärr bloggen hamnat på efterkälken. Men det ska det bli ändring på och jag ska skärpa till mig. För det finns så mycket att skriva om!

Ett valår är OS i politik. Vi är redan inne i slutspurten men medborgarna tror att vi står i startblocken. 

Och ungefär så är det. I höstas hade Moderaterna en arbetsstämma och här togs riktlinjerna på riktigt för vad vi tycker och tänker. Och idag kanske det blev ännu mer tydligt när Gunnar Strömmer höll en presskonferens och pekade ut våra prioriterade politiska områden inför höstens val. Grunden är: (1) Ekonomi och jobb. (2) Lag och ordning. (3) Invandring och integration. (4) Skola och välfärd.

Det här med sociala medier: finns det inte en risk för filterbubblor och fake news? Hur ska de som får rösta i sitt första val veta vad som är sant eller inte? 

Meningen här ovan, sägs den verkligen? Har den på riktigt uttalats? Svaret är ett sjungande ja. Det har det och många gånger också. Ofta av en äldre generation och det är inte särskilt förvånande eller spännande heller för den delen men sociala medier kommer vara så otroligt viktigt i valrörelsen. Finns studier som visar att majoriteten av alla svenskar konsumerar sina nyheter via sociala medier. Det är inga konstigheter med det men det ställer krav på oss som människor att titta ett extra varv vem som är avsändaren men samtidigt: vem köper en insändare av en arg granne i lokaltidningen direkt bara för att det är lokaltidningen? Om några år är jag övertygad om att vi kommer tycka att den här debatten är skev och de som skriker högst om sociala mediers negativa inverkan är de som inte är användare själva och inser hur positivt det kan vara. Men ja, filterbubblor och fake news som sagt var men som motvikt har vi sunt förnuft och det ska man inte förminska.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Behåll fokus – snälla!

I måndags hölls en debatt i riksdagen med anledning av #MeToo-uppropen men jag måste ändå säga att jag är besviken på att gensvaret inte handlar om vad som sades under debatten utan snarare på antalet ledamöter som var där. Och är det just detta man väljer att kritisera? Då har man faktiskt missat något.

I riksdagen debatteras ständigt så oändligt viktiga frågor, där ibland Me Too. Men jag har nog hittills aldrig varit med om att det är rört upp så mycket känslor över hur många ledamöter som fanns på plats inne i plenumsalen. Sanningen är att det är fullt hus vid riksdagens öppnande och vid voteringar – annars gör våra folkvalda andra saker och med det sagt: Ingen fråga är därför mindre prioriterad. Alla folkvalda partier i riksdagen representerades i måndags av en person – denna person förde partiets talan. Om sedan det var 300 personer i salen eller 4 avgör inte vilken politik som framförs eller var våra folkvalda står i frågan. Att flytta fokuset från den politik som presenterades och hur partierna var samstämmiga mot att det enbart var 3 manliga riksdagskollegor i salen förringar betydelsen av Me Too. Och jag förstår att alla inte ser på saken på samma sätt och anser att avsaknaden av representation av det manliga könet gjorde att frågan inte belystes, att den inte togs på allvar och att de manliga ledamöterna inte tog sitt ansvar: Detta är så fel. Och jag blir frustrerad. Frustrerad över att man inte ser längre än så.

Imorgon kommer anonyma vittnesmål läsas upp av våra folkvalda riksdagsledamöter. Och allt kommer att sändas via riksdagen.se men jag vill ändå, eller jag hoppas så innerligt att diskussionen inte kommer bli ”vem som läste vad” eller ”vem som var där”. Lyssna istället på vad som faktiskt sägs. Lyssna gärna igen på vad som sades under måndagens debatt. Behåll fokus på vad samhället kan göra för att bryta de strukturer som har föranlett Me Too-vittnesmålen.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Game on

Kalla det Uffe-effekten. Att Sverige behöver mer borgerlighet eller vad som nu känns bäst. Men ingen kan i alla fall hävda något annat än att M har ökat i den senaste opinionsundersökningen!

Förändringens vindar och vi går in i valår. Och skillnaden på en månad är stor.

På Twitter, bland mina MUF-vänner, trendar just nu #uffe2018 och jag det säger ändå något. Det finns en optimism nu när vi går in i valrörelse. Och vi gör det för att vi tror på frihet. Vi tror på att staten ska finnas för de som behöver den, den ska vara stark men inte stor. Vi tror på att det alltid ska löna sig att gå till ett arbete framför bidrag. Och vi tror på att du alltid är bättre lämpad än Stefan Löfven att ta beslut över ditt liv och vilken väg du vill gå.
Jag kan rada upp så mycket mer men jag stannar här.

De rödgröna har enligt DN/Ipsos mätning från igår 41 %. Alliansen har också 41 %. Det är game on! Och jag vill se det här gänget i ledningen och med ansvaret för vårt land från och med hösten nästa år. För Sverige förtjänar bättre än den regering vi har nu.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Frihet, politik & framtidstro

 

Örebro 2017, arbetsstämma.
När vi ser tillbaka kanske vi kommer att inse att det var just i Örebro som vi satte ned foten. Som vi slog ett slag för friheten och för individen. Där vi lade grunden för en valseger 2018. Det är framtidshopp och det är en framtidstro. Och jag är oändligt stolt över att dagligen få ha just detta i ryggen när jag utför mitt arbete.

Arbetsstämma i Örebro och den avslutades igår. I dagarna fyra har företrädare från hela landet diskuterat politik och satt den kompass och politiska karta som ska vägleda oss fram till valet. Det mesta kan nog fortfarande ses via SVT play eller TV4 play för den som är mer intresserad men som missade sändningarna under helgen.

Däremot kan jag säga att det som jag främst kommer att ta med mig från de här dagarna är och var det tal som Ulf höll. Imponerande och så bra! Och här finns hela talet!

”Sverige behöver världen mer än vad världen behöver Sverige” – Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna.

Lämna kommentar Dela inlägget:

#8mars

Skriver man något idag så känns det som att ämnet är självskrivet och självklart är det även så i mitt fall. 8 mars, den internationella kvinnodagen som faktiskt firar 100 år idag. 100 år då det har hänt så otroligt mycket för kvinnors frigörelse men det finns fortfarande en otrolig lång väg att gå. Och vägen är uppdelad i stigar. Som ser olika ut i olika delar av världen.

Det är fortfarande så att flickor gifts bort, barn könsstympas och flickor har sämre förutsättningar till utbildning. I Sverige tjänar en kvinna 13 % mindre än en man även om de utför samma jobb. Dagligen ifrågasätts jag om jag gillar rosa för att jag är jag eller för att patriarkatet har sagt åt mig att det är så. Kvinnlighet anses också vara något fult. Alla dessa saker är sådana saker som gör att 8 mars fortfarande behövs och kommer att behövas ett tag till.

En kvinnlig förebild för mig är skådespelerskan och aktivisten Emma Watson. Och kudos till denna människa som fotades till ett tidningsomslag som har fått hela vänsterfalangen som kallar sig feminister att sparka bakut. Men kan vi inte bara ta ett steg tillbaka? Och faktiskt fundera på vad som händer i den här situationen: Kvinnor trycker alltså ned en kvinna för att hon inte agerar på ett sådant sätt som gruppen anser är acceptabelt… Känns inte det igen? Och hur dumt är det inte!?

För mig handlar feminism om kvinnors rättigheter. Och kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Jag skriver det igen: kvinnors rättigheter är MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER. Punkt.

Feminismens spektrum är brett. Och vi får in allt från lika lön för lika arbete till rättigheten till skola oavsett kön. Från rätten till sin egen kropp till rätten att kunna gå hem tryggt på natten. Och vill jag bära rosa så är det också okej, för det är mitt alldeles egna val. Ett val som jag är fullständigt okej med.

8 mars är också dagen då jag alltid får lust att damma av Margaret Thatchers fantastiska citat: ”If you want anything said, ask a man. If you want anything done, ask a woman.” För även om kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter så behandlas det fortfarande inte så år 2017. Och det behövs individer som aktivt jobbar för att ändra på det, jag lovar!

Lämna kommentar Dela inlägget:

The times they are changing

… för att citera den senaste vinnaren utav Nobels priset i litteratur. Det har väl knappast undgått någon att igår svor Donald J. Trump presidenteden och USA är ja, kaos om man ska tro på media. Det återstår att se vad som händer och hur världen kommer att tackla den nyvalde presidenten. Men hur det nu än är: vare sig om man är republikan eller demokrat. Hur mycket man kanske inte uppskattar den kandidat som var Trumps motkandidat så tycker jag, personligen, att det är fruktansvärt att världens kanske mäktigaste man är en individ som offentligt kränker och häcklar andra individer. Och utav det får jag en klump i magen. Hur ska man exempelvis kunna lära barn att mobbing är något fruktansvärt när presidenten i USA tillämpar detta dagligen genom sin Twitter-feed? Hur ska man någonsin kunna lära unga personer att vi alla har samma värde vilket kön vi än tillhör när USA har en president som tycker att han kan bete sig hur som helst mot kvinnor just för att han är man?
Fundera på det en stund… Och jag skulle kunna rada upp en del exempel till men just det faktum att världens kanske mäktigaste person just nu är någon som inte ens besitter några av de mest grundläggande och mänskliga principer. Och det måste få kritiseras.

578546944-republican-presidential-candidate-donald-trump-gives.jpg.CROP.promo-xlarge2

På ett personligt plan händer det också mycket nu: imorgon lämnar jag Sverige för i alla fall ett halvår i Bryssel. Väskorna är packade (eller snart i alla fall) men jag har nog inte riktigt förstått innebörden av det här än. Mitt sista halvår på min master kommer spenderas i hjärtat av Europa. I spännande politiska tider. Vilken dröm egentligen!

Lämna kommentar Dela inlägget:

The circle of life

IMG_7065

Från i måndags när bästa riksordförande Ina besökte Göteborg!

Det har varit en sådan där otrolig vecka. En sådan vecka att jag nu sitter här en fredag (fortfarande i sängen) och känner att: Jädrans, vad bra den har varit! För att sammanfatta den kort kan det sägas att det har varit aktiviteter kopplade till politiken ungefär varannan dag, glöggmys, uppsatsgenombrott och väldigt många skratt!

Igår kom också antagningsbeskeden till högskola och universitet. Mitt twitterflöde fylldes utav glada tillrop från blivande studenter och jag kunde nästan ta på peppen. Själv är jag definitivt i slutet på min akademiska resa. The circle of life. Det är i princip ett halvår kvar tills jag kommer stå där på en scen och ta emot ett diplom för en masterexamen. På något sätt känns det helt galet! Det du, Jonna 17 år. Allt är fasen möjligt!

Men innan det är dags för mig att plocka ut den där examen så ska jag ut på mitt livs äventyr. För det är så det känns och det är otroliga fjärilar i magen när jag tänker på det. Den här veckan har också inneburit ett fantastiskt besked för mig. I mitten av januari 2017 kommer jag flytta till Bryssel. Hur galet är inte det!? Här pratar vi alltså om att uppfylla alla drömmar någonsin mer eller mindre. Och det ska bli så fantastiskt kul att få dela med mig utav den här resan. Stay tuned!

Lämna kommentar Dela inlägget: