Unga & politik

De senaste veckorna har nyheterna också kretsat kring det faktum att de politiska ungdomsorganisationerna backar i antalet medlemmar. För mig som har en bakgrund och fortfarande är en del av MUF är detta något jag tycker är fruktansvärt synd. Samtidigt är det heller inte särskilt förvånande.

Däremot vill jag ändå säga till alla de som tror att det är för att unga inte bryr sig om samhället, om politik eller vad det nu kan vara. Så är det definitivt inte. Unga idag är oftast mer medvetna än tidigare skillnaden är kanske att 1. partipolitiken lockar inte eller 2. du har aldrig kommit i kontakt med partipolitik.

Och jag tror egentligen att just punkt nummer två är en rätt stor bidragande faktor. Enligt 1 kap 5a§ i Skollagen så har rektorn mandat att säga ja eller nej till om politiska ungdomsförbund ska få sprida sitt budskap inne på en skola. Vad man nu tycker om det låter jag vara osagt men att förhindra att ungdomsförbunden får finnas där unga finns – det behöver man inte vara ett geni för att räkna ut vad det egentligen får för effekter.

Astrid Lindgren sa en gång:

Allt stort som skedde i världen, skedde först i någon människas fantasi. 

För det är där det börjar. För att framtiden ska vara ljus behövs det unga som intresserar sig för den redan idag.

Lämna kommentar Dela inlägget:

#Almedalen

Så här nästan en vecka senare efter att jag packade väskan, satte mig på båten och drog till Gotland är jag hemma och kan äntligen reflektera över de fantastiska dagarna i Visby. För summerar man ihop allt så var det ändå fantastiskt trots en del tunga moln på himlen. Men de kan vi ta senare.

Innan jag går vidare så vill jag bara be om ursäkt för den fotobomb som kommer komma, det är liksom lite oundvikligt och då har jag ändå bantat ner bilderna till ett minimum. Men så kan det vara ibland!

Almedalen. Visby. Gotland. Det finns så mycket att säga.

Varning på stan med Carl Bildt, tidigare partiordförande, statsminister och utrikesminister och så min chef, partisekreterare Gunnar Strömmer.

Almedalsveckan firade 50 år i år. Det är alltså 50 år sedan Olof Palme stod på ett flak och pratade till Visbyborna och resten är historia som det så fint brukar heta. Men jag måste säga att jag ändå lämnade ön med en liten obehaglig känsla och det är jag nog inte ensam om. Och roten till den här källan stavas NMR. Det här har i och för sig övertygat mig mer om att det är så otroligt och oändligt viktigt att vi i alla lägen står upp för vår demokrati.

Om någon dag kommer jag åka hem till Ludvika. Staden, eller snarare orten, där jag är född och uppvuxen. Hembygden som NMR nu har förövat oss andra på. Det vill säga: jag kommer åka hem och jag kommer göra allt för att värna om de fantastiska värden som Sverige står för – öppenhet, demokrati, mångfald. Men mer om detta kan vi ta i ett annat inlägg men jag skulle tro att det inte finns någon därute i landet som har missat att NMR störde Annie Lööfs tal och bildade en mur framför Liberalernas tält och det här är inte ens de riktigt, riktigt otäcka sakerna som hände.

Men Almedalen genererade också i riktigt bra samtal och möten. Jag har varit med Gunnar Strömmer nästan överallt – från sändning i SVT, till debatt i halvlek mot sin motsvarighet i (S) Lena Rådström Baastad och så har det rullat på:

Gunnar och Lena i SVT Agenda – efteråt kunde man livechatta med Strömmer.

Har också under de här dagarna haft förmånen att spendera tid med världens bästa ungdomsförbund och träffat andra spännande människor. För det är lite det vad Almedalsveckan egentligen handlar om: möten mellan människor. Och magiska saker kan ske när vi pratar med varandra. Vi tycker inte lika alla gånger men det är det som är så fint med en demokrati: Man får liksom göra det.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Nedräkning & tidspann

Just nu känns det som att dagarna och veckorna springer iväg. Och där min kondition är lite dålig och jag bara försöker hänga med. Ena foten framför den andra. Men även om det går fort, det är mycket och stundtals även lite jobbigt så är det också fantastiskt, fantastiskt roligt. Det är valår och Almedalen närmar sig med stormsteg. 

I år firar Almedalsveckan 50 år. Och det är mitt premiärår. Bara en sådan sak. Däremot känns det lite overkligt att om två veckor så kommer jag befinna mig i Visby och det kommer vara kvällen innan Moderaternas dag. Det är just vid sådana här tillfällen som jag inser att det gr fort när man har roligt. Ibland alldeles för fort och jag måste nästan nypa mig armen och komma ihåg att njuta av resan. För det är någon av en resa.

Här den 12 juni så firade jag ett år på Moderaternas riksdagskansli. Det betyder också att det är ett år sedan jag tog min masterexamen och lämnade studentlivet bakom mig och även kanske blev vuxen på riktigt. Det betyder också att jag lämnade Bryssel för ett år sedan (staden jag fortfarande är kär i) och jag har kallat Stockholm hemma i ett år. På ett år har jag hunnit med arbete i två utskott och nu är jag knuten till vår partisekreterare i en tid då allt händer – det är ju 85 dagar kvar till valet.

Under ett års tid har jag haft privilegiet att lära känna nya människor och stärka band till de som är mina nära vänner idag. Det händer mycket på ett år. Mitt liv är nog väldigt annorlunda idag än vad det var för ett år sedan. Jag är så enormt tacksam över den möjlighet jag fick när jag blev erbjuden ett jobb som politisk sekreterare för Moderaterna i riksdagen, den möjligheten och den potentialen som mina chefer såg i mig för ett år sedan är något jag alltid kommer vara glad och stolt över. För det har faktiskt förändrat en hel del och det har format min framtid som kommer.

Kom an då, vänstern! Foto: Jonna Thomasson

Men det här inlägget handlar inte om det som har varit egentligen eller om tiden som har gått. Det handlar om den tid som är kvar till den 9 september. Det handlar om att det är nu vi kavlar upp ärmarna, vårt OS hägrar och jag kommer i alla fall göra allt för att Sverige ska få en ny moderatledd alliansregering efter valet.

Lämna kommentar Dela inlägget:

116 dagar

Mantrat. Nedräkningen som finns bakom min rygg varje dag på mitt konor i riksdagen. En anledning till varför jag gör det jag gör men främst gör jag det jag gör för att jag verkligen tror på moderat politik. Jag är liberalkonservativ. Jag tror på att alla människor har rätten att forma sina egna liv. Jag tror på ett samhälle med rättigheter, skyldigheter och möjligheter – lika för alla.
(Och se där, jag kunde även smyga in vår nya slogan lite fint.)

Ofta när jag pratar med människor i min egen ålder (dvs någon i 25års åldern där vi alla är födda i början av 90-talet) så säger de flesta att val av yrke, i alla fall när man valde att belåna sig och flytta till en annan stad så gjorde man det för något som man tycker är viktigt och tror på.

Jag tänker på mina vänner som har pluggat till sjuksköterskor för att ni verkligen vill hjälpa människor. Jag tänker på mina vänner som idag är brandmän – ni springer mot det vi andra springer ifrån. Jag tänker på er som idag är utbildade jurister som en vacker dag kommer vara försvarsadvokater och försvarare – ni gör detta för att ni tror på ett starkt rättsystem. Där alla har rätt att prövas inför en oberoende domstol.

Och till mig själv då? Varför gör jag det jag gör? Jo, för jag tror på Sverige. Det är inte svårare än så.

Jag vet däremot att vi lever i en tid då det är lätt att blunda för samhällsproblem och det verkar vara precis lika lätt att skylla ifrån sig på någon annan. Och sådant kan göra mig frustrerad och arg. Jag är i alla fall uppfostrad så att man tar ansvar. Du vill kunna stå på egna ben. Egen försörjning, egenmakt och ett eget liv.

Jag tror på riktigt att det går att förändra Sverige. Det går att förändra världen. Det har gjorts tidigare och det kan göras igen. Men det krävs kvinnor och män. Som står upp när vinden tjuter, som inte sätter sig ned i båten bara för att det är bekvämt, som är en fyr i stormen. Jag jobbar med dessa människor dagligen. Det är inspirerande och ett privilegium. En vacker dag hoppas jag att jag också kan räknas till en av dem.

Idag är det 116 dagar tills en ny regering. Idag är det en ny dag på Moderaternas riksdagskansli.

Partisekreterare Gunnar Strömmer efter Sverigemötet 2018

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

144

Så, detta hände idag. Med 144 dagar kvar till valet.

Det vill säga att riksdagen har röstat igenom Alliansens förslag om tjänstemannaansvar. Nu finns det någon som garanterat tänker: Varför? Jo, för att ansvarslöshet gentemot mesborgarna måste få tydliga konsekvenser.
Svårare än så är det inte.

Jag vill bara ändå med detta inlägg uppmärksamma på hur hårt och ihållande arbete lönar sig. I flera år har moderata företrädare drivit den här frågan genom bland annat motioner och idag så nådde man en milstolpe som man så länge har jobbat mot. Det är fantastiskt roligt.

Men annars då? Jo, det är 144 dagar kvar till valet vilket innebär i min värld att nu är det valrörelse. Även om den kanske fortfarande är rätt långt bort för de allra flesta. Men det är fantastiskt roligt att vi nu är igång. På riktigt.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Tjejer är bäst

För exakt ett år sedan var senaste gången jag lyfte detta fantastiska citat av Hillary Clinton och det är lika aktuellt i år igen. Tyvärr. Jag hoppas att någon gång i framtiden kommer kvinnor och flickor titta tillbaka och fundera på: ”Varför var dåtidens kvinnor tvungna att säga det där?”

8 mars – internationella kvinnodagen. Fast för mig så är 365 dagar en dag för kvinnor att ta plats men det är så oändligt viktigt att dagen uppmärksammas. På riktigt. Och inte skojas bort i olika mediajippon. 

Det kan tyckas märkligt att i ett av världens mest jämställda länder så pratar vi om de där sakerna vi behöver ta tag i. För faktum är att det finns en del. För mig är Sverige frihet. Här bestämmer jag vem jag vill vara, vem jag älskar och hur jag klär mig. Jag väljer att gå till jobbet, promenera själv på stan och prata med människor på krogen. Jag väljer och det är en självklarhet för mig men tyvärr är det inte så för alla. Och det är det vi kan uppmärksamma idag.

Att se problem betyder också att man kan jobba för att bemöta dem och lösa dem. Vi vet att kvinnor och barn lever under hedersrelaterat förtryck. Vi vet att var tredje kvinna inte vågar röra sig ensam i sitt egna bostadsområde efter mörkrets inbrott. Vi vet att tjejer kallas ”hora” på skolgårdarna runt om i landet. Vi vet att kvinnor drar ett större lass hemma. Och vi vet att uppförsbacken för kvinnor ibland är större – bara för att hon råkar just vara kvinna. Vi vet allt det här och därför kan vi även ha lösningar.

Dagens lästips är Erik Andersson, riksdagsledamot från Moderaterna som har skrivit i Dagens Samhälle. Och innan någon höjer rösten och säger ”men en man som skriver om jämställdhet?” så vill jag bara säga: VARFÖR INTE!? Och det är så bra – för oss moderater är jämställdhet en frihetsfråga. Och just friheten är ett centralt begrepp. Ingen kvinna ska någonsin begränsas för att någon annan tycker det – vi har alla rätten att växa.

För att avsluta det här inlägget finns det bara en sak att göra: Vrid upp volymen på högtalarna och lyssna på ”Tjejer är bäst”!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Psykisk ohälsa

Foto: Aaron Mello, Unsplash

Ett avgrundshål. Och det blir bara värre – i alla fall om man tittar på statistik från bland annat Folkhälsomyndigheten och Skolverket. Främst är det unga som mår dåligt, eller egentligen det kan dras längre: Det är främst unga tjejer/kvinnor som mår dåligt. Vi vet även att den vanligaste sjukskrivningsorsaken idag är sjukdom till följd av psykisk ohälsa och stress. Jag tror att man räknar med att cirka en miljon människor hanterar detta som en del av vardagen och 2 av 3 människor kommer drabbas av psykisk ohälsa någon gång under sina liv. Stora siffror som är alldeles för stora för att jag egentligen ska kunna förstå dem.

Det är kanske inte konstigt att siffrorna ser ut som de gör. De speglar ju verkligheten. En verklighet där man är tillgänglig 24/7 och att det går att jämföra sig med hela världen via sociala medier och kanske främst instagram. Och jag tror att det är så otroligt viktigt att ha en sund relation till sina sociala medier – jag menar, jag älskar mina! Dessutom måste man också förstå att människor postar bra saker – inte de där vardagliga sakerna som att grannen inte har plockat ur luddet ur torktumlarn eller att du ligger hemma i influensa. För ingen vill veta det. Vi har alla våra ups and downs men sociala medier speglar oftast bara när det går bra. Och det är ju inte orimligt heller.

För mig personligen är psykisk ohälsa lite svårgreppat. Jag är själv inte drabbad och egentligen vet jag inte riktigt vad det är som gör att jag inte är en av de eller kanske en av er snarare. Däremot har jag människor i min närhet som inte alltid mår så bra och det är ungefär den relationen jag har till psykisk ohälsa. Men jag tror att det viktigaste är att finnas där för varandra och att de som mår dåligt har någon att prata med och jag tror innerligt att det är bra att prata med någon som är utbildad.

Men med det sagt måste man också komma ihåg att vara människa innebär att vissa dagar är bättre än andra. Ibland är det mycket och då kan det bli stressigt. Det händer saker i livet som kan göra en nedstämd. Känslorna finns där, de ska finnas där och jag tror också att det är viktigt att påminna sig själv om det. Det är okej.

Lämna kommentar Dela inlägget:

200 & Fantastic 4

Foto: J.Sandström

Idag är det 200 dagar kvar till 9 september 2018. För en del människor är det en ocean av tid – för mig är det nästan ett ögonblick bort. För en del människor är datumet en helg när det är oklart vilken årstid det egentligen är – för mig (och för många i samma bransch) är det vår D-dag. Det är valdagen.

Utan att säga för mycket så kan jag lova att det märks på mitt jobb. Riksdagen nästan surrar inför allt som är påväg. Flodvågen av valarbete. Och det är magiskt.

För politiken skruvas verkligen upp, överallt i hela landet och det kavlas upp ärmar för att vinna val. Det är ändå något som imponerar stort på mig, oavsett politisk tillhörighet: Det engagemang som finns! Och det är lite svårt att inte bli nostalgisk över dagarna i valstugor, nätterna i minibussar när valaffischer skulle upp. Den ohälsosamma mängden socker och energidryck och gemenskapen. Tack MUF för att jag har fått vara med om det. Och det ska bli fantastiskt roligt att få göra det igen – även om det kanske blir i en liten annan form den här gången. Den här gången är det mitt jobb och mitt mål med mitt jobb. Egentligen är det grundidén bakom det cv som tog mig hela vägen in i riksdagen. Jag vill ha en ny statsminister. Och jag vill att han ska heta Ulf.

Men man blir aldrig så stark som sin svagaste länk, sägs det. Och då måste det ändå ses som rätt fantastiskt att Moderaterna går till val med Alliansen. Vi har fyra superhjältar som ska leda oss och inspirera oss till valseger.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Utmaningar

Photo by Ross Findon on Unsplash

Det finns något gemensamt för alla de som väljer att engagera sig politiskt eller som jobbar med politik, i politiken – för det är det man gör. Hur flummigt och fluffigt det en kan låta. Men det vi har gemensamt är att vi inte blundar för problem och vi gillar utmaningar.

Men det bör ändå poängteras att även om just ovanstående saker är saker som vi har gemensamt så går åsikterna isär. Någons identifierade problem kan vara någon annans  svar. Och finns det inte problem kan problem skapas för att passa en problemlösning. Det är rätt konstigt det där egentligen men det kan ändå konstateras att vart man än hamnar på den ideologiska skalan så gillar vi att tacka samhällsproblem.

2018 är utmaningarnas år. Det är nu vi presenterar planerna för Sverige, inför höstens val. Det är nu arbetet börjar – att övertyga det svenska folket om att vi är det bästa alternativet för landet och för framtiden. Det är en utmaning. Och en ännu större utmaning när intresset för politik är brutalt polariserat. För i ena ringhörnet finns de som andas politik dygnet runt, som sitter bänkade framför Agenda och som mer än gärna twittrar sin ståndpunkt kontra det andra gänget som knappt är intresserade ens på valdagen. Men det är väl lite det ändå som är charmen med min bransch.

Fram tills att vallokalerna stänger den 9 september kommer min största utmaning, tillsammans med mina kollegor och partiföreträdare kämpa för en valvinst: det är årets största utmaning.

Lämna kommentar Dela inlägget:

”En död kanin kan inte attrahera någon”

Citat från en av Sveriges mest framstående varumärkesexperter och det syftar till Sveriges näst största stad, Västkustens hub, här finns mitt alma mater: Jag pratar naturligtvis om Göteborg. 

 

Photo by Jonas Jacobsson on Unsplash

Sanningen är att under mina 4,5 år i Göteborg så förändrades staden och det kan jag säga, utan att försköna eller svartmåla, för det är så. Det var så. Förändring är inte heller något som kommer över en dag… den smyger sig på och helt plötsligt befinner man sig ett halvt kvarter bort när någon drar av ett automatvapen vid Valand en alldeles vanlig vardagseftermiddag. Vad är det för reaktion man ska ha på det egentligen? Det blev så vanligt med bilbränder att media inte ens bemödade sig för att skriva om det – och hände det så var det mer för att en bil brann i en annan del av stan än vad som var vanligt. Och det är egentligen så konstigt: hur normaliserat sådant här blir och så snabbt det går.

När jag flyttade till Göteborg hade jag lite smått panik varje gång ett våldsbrott skedde inom kommunens gränser, eller nästan inom regionen. Men ha i åtanke att jag är född och uppvuxen i en liten stad i Dalarna där alla känner alla eller alla känner i alla fall till varandra. Så det tog mig ett tag att få grepp om anonymiseringen som både Göteborg och Stockholm innebär. Att allt som händer faktiskt inte kommer att påverka dig och jag tror också att det är därför det har dröjt så länge innan vi har börjat prata om de utmaningar och problem som Göteborg har. För de finns där. Det kan vi liksom inte trolla bort. Även om en del på Twitter har trollat dit och till mer problem än vad som egentligen är befogat. För helt ärligt: Är det mest relevant vart fotot på den brinnande bilen är tagen? Bilar brinner de facto i Göteborg och det kommer inte sluta för att Twitter-drevet är irriterade på att M i Göteborg använde en bild som är tagen i Kanada. Det gäller ju att fokusera på det viktiga i debatten?

År 2015, våren 2015, skrev jag och min vän vår kandidatuppsats på just temat city branding. Något som Göteborg har en tuff match med att kunna lyckas och kunna nå ut. Back in the days (valfritt hur långt ni vill gå tillbaka) så var staden på Västkusten synonymt med glada Lisebergskaniner, spårvagnar, goa gubbar och fotboll – där är vi inte alls idag. Tyvärr tänker associerar många Göteborg med kriminalitet och som rubriken säger: ”En död kanin kan inte attrahera någon”. Men som vuxna människor kan vi försöka bidra till att lösa problemen som Göteborg tampas med – inte rikta debatten mot småsaker som egentligen inte spelar någon roll.

Sedan igår har jag legat lågt på just Twitter – mest på grund utav att jag på riktigt blir så sjukt trött på människor som mer än gärna missförstår, smutskastar och svartmålar. Det är helt individuellt att tycka att Göteborgsmoderaternas kampanjfilm är bra eller dålig, själv tycker jag att approachen till att ”allt var bättre förr” inte är helt sanningsenlig för jag tror på en hoppfull framtid för Sverige och då är jag övertygad om att man inte krampaktigt kan hålla fast vid gamla sanningar. Men det är så onödigt att vrida något som är ett riktigt problem till vilken bildbank man har använt. Skäms.

Lämna kommentar Dela inlägget: