Ljudet av hopp

 

 

Jag skulle kunna ägna inlägget åt att rikta kritik och göra partipolitik av de bränder som härjar i Sverige just nu. Men det är att plocka billiga politiska poäng och det gynnar faktiskt inte någon. Om inte så är det smaklöst när vi har människor som evakuerar sina hem, som ser sitt leverbröd brinna upp och där katastrofen faktiskt är här. Så jag tänker istället fokusera på det hoppfulla – på det som gör att de här bränderna kommer vi prata om, likt den i Västmanland 2014, men vi kommer att prata om det som det där tillfället när vi alla insåg hur otroligt bra och ödmjuk man blir inför det faktum att det finns så mycket mer än elände och krig när man pratar om stater som interagerar med varandra. Det finns gånger då vi ställer upp för varandra. Det finns gånger då jag är stolt och ödmjuk inför mänskligheten. Det finns gånger då jag påminns om varför EU är EU och varför jag alltid kommer vara dess största förespråkare (även om det finns gånger jag är väldigt kritisk).

Den Europeiska Unionen, vi har så mycket att tacka detta projekt för i början så var det just det, ett projekt. Men när Sverige står i brand så finns unionen där. Lite som en förälder som rycket in när det behövs, som håller ihop alla syskon och ibland säger till på skarpen när det ballar ur. Och lite som en förälder så lägger sig EU i vissa saker som de inte alls behöver. Men kanske är det lite av en förälders jobb också?

Varje morgon och varje kväll passerar brandflygen över mitt huvud. Och jag ser alltid till att jag står på terrassen så att jag verkligen känner när de åker förbi. För det gör man och man blir ödmjuk inför den hjälp men också den beslutsamhet som finns att ja, det brinner men vi vet ju alla att eld går att släcka. Det är ju bara lite tuffare när över 15 000 ha brinner. Men det är inte omöjligt. Kom ihåg det: det är inte omöjligt.

Det värmer i alla fall mitt hjärta (och många andras hoppas jag på) att EU:s medlemsländer finns där för oss och vår granne Norge. Man ska inte glömma av Norge i det här. Och man ska heller inte glömma av att bakom varje flagga så finns det människor. Ja, de gör sitt jobb. Det tänker jag inte argumentera emot men att sätta sig i brandbilar från Polen och Tyskland och åka till norra Sverige, det gör man inte på en kvart. Brandflygen från Italien och Frankrike är ovärderliga. Hjälpen vi får är ovärderlig. EU är ovärderligt. Glöm inte av det när bränderna är släckta.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *