#MeToo

4 av 5 kvinnor har utsatts eller är utsatt för sexuella trakasserier.
1 av 3 kvinnor har utsatts eller är utsatt för sexuella övergrepp.

Siffror som får det att vända sig i magen.

Jag är äldst i en syskonskara på tre systrar och i relation till statistiken ovan är jag arg, frustrerad och rädd. Rädd för att jag inte är en av tre – men rent statistiskt sett så kommer någon av oss bli utsatt för sexuella övergrepp under vår livstid. Och det här är siffror för Sverige.

En av tre. Fyra av fem.

Jag har tappat greppet på antalet gånger jag har blivit tafsad på. Sjukt men sant. Jag har glömt antal gånger någon har stuckit upp sin hand under min kjol på krogen och jag har likväl glömt antalet gånger jag har snurrat runt, fly förbannad med en utskällning i högsta hugg och blivit bemött med ett skratt och antagligen ”du överreagerar bara”.
Nej, vet du vad: Det är inte att överreagera när någon annan tar sig rätt över min kropp. Det är min förbannade rättighet att bli arg! Frustrerad. Och ledsen. För det är en kränkning av mig som individ. Av mitt väsen. Av mig.

När jag är på väg hem sent på kvällen ställer jag mig, likt alla kvinnor jag känner, med ryggen mot räcket på rulltrappan i tunnelbanan. På sådant sätt minimerar vi risken att bli tafsade på. Vi står ogärna ensamma och väntar på kollektivtrafiken och när man väl har klivit på, placerar vi oss strategiskt nära föraren. För vi vet att denna kan larma snabbt om något händer.

Jag vet att alla inte förstår. Och jag förstår att alla inte heller kan förstå. Men vad som går över mitt förstånd är de personer som beskriver #MeToo-kampanjen som ”märklig”. Ja, du läste rätt. ”Märklig!” Och till dig som inte kan relatera: Var glad över att du inte kan det.

Här om dagen fick jag igen ont i magen när man i en panel i Nyhetsmorgon diskuterade just sexuella trakasserier och övergrepp och kampanjen. Där en man i panelen hävdade att man måste få göra bort sig och lite gubbtafsande inte är så fel. JO! Det är det. Och ett nej är fasen alltid ett nej. Och kan inte samhället och individer acceptera att ett nej är ett nej, då måste vi ha till en samtyckeslagstiftning. Där du måste få ett ja.

Det är så mycket jag vill säga och få ned i text. Så otroligt mycket. Men mest av allt är att jag vill att fyra av fem ska bli noll. En av tre ska bli ingen. Men tills dess: Våga säga ifrån! Våga säga nej! Och stötta varandra. Vi behöver det.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud