Det är nog inte bara jag, eller jag hoppas på att det inte bara är jag, som ser på nyheterna och får en klump i magen. Som känner ilska och frustration. Och som verkligen upprörs och är ledsen för alla de människor vars liv har slagits i spillror. Jag tänker just nu framför allt på situationen i Syrien.

För en vecka sedan kom parterna överens om en vapenvila. Den är nu över. Med råge. En konvoj med nödhjälp till nästan 80 000 människor bombades. Nödhjälp! Till människor! Till så många människor. I spillror.
Varför?
Civila människor dör. Människor som försöker hjälpa människor dör. Just nu känner jag att världen är alldeles för mörk. Alldeles för negativ. Alldeles för omöjlig. Och jag var bara tvungen att skriva av mig det här.

I en perfekt värld skulle det här aldrig hända. I en perfekt värld skulle barn aldrig behöva se ondska. De skulle få gå i skolan, äta sig mätta och spela fotboll på skolgården tills läraren faktiskt hämtar in dem för en mattelektion. I en perfekt värld skulle varje barn i världen ha en sådan uppväxt som jag hade och i en perfekt värld skulle ingen någonsin behöva känna den frustration som jag gör nu. För i en perfekt värld bombas inte konvojer med nödhjälp. För i en perfekt värld behövs inte nödhjälp, för krig är inte något som människan sysslar med.